söndag 25 oktober 2015

Förskoleakademien, 2015

I veckan tillbringade jag en dag omgiven av ett hundratal personer med intresse för förskolans praktiker - professorer, lektorer, doktorander, blivande förskollärare, praktiserande förskollärare, utvecklingsledare, förskolechefer...  Anledningen var att Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet anordnade Förskoleakademien 2015, en dag med öppna föreläsningar kring forskning och utbildning inom förskola. Syftet med dagen var att skapa en mötesplats för akademien, förskollärarutbildningen och "fältet" och innehöll föreläsningar, seminarier och workshops.

Tre föreläsningar var gemensamma för deltagarna: Hillevi Lenz Taguchi - Vad är akademisk professionssutveckling; Ingela Elfström - Utforskande arbetssätt i förskolan och högskolan; samt Anne-Li Lindgren - Vad är kvalitet i förskolan, ur ett europeiskt perspektiv?

Om akademisk professionsutveckling
Professor Hillevi Lenz Taguchi, tillika dagens moderator, inledde. Hennes halvtimmeslånga föreläsning rörde sig kring teori och praktik. Hon visade ett foto på två barn som undersöker vatten, pinnar och stenar och frågade: "Vad är det barnen lär sig här?" Lenz Taguchi berättade att studenterna intuitivt brukar svara: "Barnen lär sig med kroppen. Barnen skapar sig alltså sin egen teori, såväl kognitivt som kroppsligt, genom undersökandet.

Lenz Taguchi nämnde också olika teorier kring lärande och omsorg, vilka påverkar hur man förstår förskolepraktiken och hur man agerar i sitt lärarskap. Såväl teorin som praktiken måste bli mer tydlig i utbildningen, menar hon. De behöver sammanvävas mer. Allt diffust, som drar åt tyckande, måste bort.


Förskollärarutbildningen på Stockholms universitet strävar efter att ge studenterna erfarenheter av många olika teorier, metoder och praktiker. Samtidigt som det finns en profil kring utforskande lärande och pedagogisk dokumentation.

Lenz Taguchi uttryckte slutligen ett tydligt barnperspektiv, ett etiskt förhållningssätt som förskollärarutbildningen ställer sig bakom: Det som brukar kallas för barnism (childism), utifrån exempelvis John Wall, 2010.

Om utforskande arbetssätt
Ingela Elfström,  universitetslektor, tog sedan vid och berättade hur ett utforskande, experimenterande och transdisciplinärt arbetssätt ser ut inom förskollärarutbildningen. Syftet är att ge studenterna verktyg som de senare kan använda i arbetet tillsammans med barnen i förskolan.  Det utforskande arbetssättet kopplas i studenternas arbete ihop med estetik och tas vidare till hur man kan planera aktiviteter som fördjupar och vidgar det barnen redan håller på med.


Elfström gav bland annat exempel på fältstudier som studenterna genomfört kopplat till begreppet estetik. En grupp studenter hade sett en klassisk lunchkonsert i Klara kyrka, i närheten av Stockholms central. Fältstudien satte igång tankar hos studenterna: "Kan man ta med förskolebarnen på det här? Vad signalerar kyrkorummet? Skulle de tycka om musiken? Och hur skulle de reagera på uteliggare och narkomaner som uppehåller sig utanför kyrkan?" Studenternas frågeställningar rörde sig alltså inte bara kring de estetiska uttrycken, utan kom att vidgas till etiska och samhälleliga aspekter och hur man som förskollärare förhåller sig till dessa i sitt arbete i förskolan.

Om kvalitet i förskolan
Professor Anne-Li Lindgren utgick från Early childhood care: working conditions, training and quality of services (Eurofound 2015), en sammanställning av ett antal europeiska studier kring kvalitet i förskolan, vilken beställts av EU. Studierna visar exempelvis starkt stöd för fortbildning i förskolan, via reflektionsgrupper.


Men Lindgren lyfte också svårigheter med denna typ av studier. Vad är det egentligen som mäts? Och med vilka verktyg? Är kvalitet i svenskt perspektiv samma som i andra länder?  Vad innebär det att samtala om kvalitet i förskolan? Ur vems perspektiv bedöms kvalitet? Och för vilka syften? Var finns rösterna hos dem som inte hörs? Och hur förhåller vi oss utifrån kritiska röster? Lindgren nämnde exempelvis Dahlberg, Moss och Pence bok "Från kvalitet till meningsskapande" (2014), som ur ett kritiskt perspektiv diskuterar begreppet kvalitet. Tre studier i sammanställningen var svenska, men Lindgren menar att man drar mycket på dem i resultatet. Det var också fler kvalitativa studier än kvantitativa med, men dessa anses inte vara riktigt tillförlitliga. Studien föder många frågor...

Lindgren lyfte också tankar kring hur barnperspektivet ser ut i forskningsstudier över lag. Studier kring kvalitet skrivs oftast av vuxna om barn och Anne-Li Lindgren frågade: Varför inkluderas inte barn i denna forskning? Är det över huvud taget möjligt? Och vad är egentligen kvalitet för barn? Är det samma som för vuxna?

Många perspektiv
Jag tyckte att det var fantastiskt att fullkomligt få bada i didaktiska begrepp och djupgående reflektioner kring förskola, ur många olika perspektiv.  Jag har länge känt att jag skulle vilja fortsätta fördjupa mig inom akademien. Det begäret mattades inte precis av under denna dag... 

söndag 18 oktober 2015

Skev syn på leksaker?

Har ni någonsin hört någon klaga på cyklar, som om att de vore dåliga för barn? ”Man kan ju bara cykla på den! En cykel är en cykel - de lämnar inte mycket åt fantasin.” Men cykeln är ju framförallt ett transportmedel. Vad cykeln gör, är att den tar cyklisten till olika platser. Dessutom kan den faktiskt förvandlas till både hästar och motorcyklar i barns lek.

Jag hör emellanåt att många leksaker inte erbjuder barn någon utmaning att själva fantisera. När någon säger så tänker jag att det låter lite som om dessa ting vore färdigfantiserade. Blir lek med leksaker som föreställer något en undermålig lek? Det verkar som om att man ser barn som lata, och att de inte orkar bry sig om att fantisera. Och vi vet ju hur viktig fantasin är för oss.

Leksaksindustrin kan kritiseras för att utgå från könsstereotypa mönster, vara kommersiell eller sakna miljöengagemang. Men ska vi kritisera barns förmåga att fantisera? Visst kan den behövas utmanas. Vi måste dock förstå att fantasin endast är gränslös i teorin. Till exempel Lev Vygotskij påpekade att vi måste ha något att utgå ifrån. När vi fantiserar behöver vi någon typ av råmaterial att bearbeta, något att fantisera om.

Jag upplever att många barn tycker om att leka med leksaker, därför att många av dem är förknippade med berättelser. Det kan exempelvis handla om hjältar, i historier där det goda står mot det onda. Det kan också handla om animerade fordon, eller andra figurer som måste lösa problem och konflikter. Något som uppenbarligen engagerar många barn och stimulerar deras leklust.

Även om leksaken är en superhjälte från en annan planet, eller en docka som ska kläs moderiktigt, så är den ändå bara något att bygga fantasin på. Leksakerna är, liksom cykeln, starten på en resa. Hur kreativ leken blir beror ju på barnets lust att leka och om barnet har frihet att utveckla leken. Barns lek idag ska inte jämföras med svunna tiders barndomar, där kottar kanske var det roligaste man kunde leka med.

Många verkar förespråka pinnar som den perfekta leksaken. Möjligheterna tycks vara oändliga. Pinnarna kan förvandlas till svärd, trollspön, slevar och många andra saker som en påhittig hjärna förmår. Jag är också förtjust i pinnar. Vi har ju till och med en pinne i vår Barnkulturenlogga. Men föremål som är öppna att förvandlas till vad helst man vill, så som pinnar, stenar, filtar med mera, är inget som ska ställas mot andra mer definierade leksaker. Det är i variationen som fler möjligheter till olika lekar ges

Det finns ju dessutom en debatt om att vissa leksaker förmedlar skeva ideal, att en del dockor har kroppar som inte är realistiska. Men min uppfattning är att barn är kompetenta att se att det handlar om leksaker. Däremot kan man tala om mönster i samhället där begränsade och stundom förfalskade ideal prånglas ut.

Om man är orolig att barn påverkas av leksaker, och vill ge dem tydliga förebilder, tänker jag att det viktigaste är att själv vara en förebild. Är du som förälder eller pedagog nöjd med dig själv? Eller klagar du din vikt, och att inga kläder passar? Se över dina egna vanor och fråga vilka förväntningar du har på dig själv, såväl som på de barn som befinner sig i din närhet. Föräldrar behöver ta ansvar för sina barn – genom att exempelvis inte köpa film och dataspel med femtonårs åldersgräns, till en åttaåring.

Här har någon varit kreativ och gjort om dessa dockor, så att de motsvarar ett sundare ideal: Länk

Men viktigast av allt: Lyssna på barnen, och var nyfiken på vad som intresserar dem!