lördag 12 december 2015

Varför gör vi det vi gör? Och ska vi göra det vi gör?

Det här blogginlägget är en del av Martina Lundströms #stafettjulkalender 2015. Hela stafettjulkalendern kan du hitta i Martinas blogg Mötesplats för lärande

485 000 barn går i förskola i Sverige, enligt siffror från 2014 i Skolverkets statistik.  I förskolans verksamhet har vi en gemensam läroplan att förhålla oss till. Tolkningen av den kan göras på många olika sätt. Men trots att tolkningsmöjligheterna är stora, så ser verksamheterna ändå förhållandevis lika ut på många förskolor. Anledningen är att vi utgår från gemensamma föreställningar om hur det är eller borde vara i förskolan. Dessa föreställningar kallas för diskurser, och ”hålls ihop” av de normer som finns i samhället. Och inom förskolan som institution. 

För att vi som arbetar i förskolan ska kunna skapa en förskola där alla människor har en given plats – inte bara de som passar in i en förutbestämd mall - så måste vi ha ett normkritiskt förhållningssätt. Det innebär att vi måste vända blicken mot oss själva, och de val vi gör. Vilka val gör vi i vårt pedagogiska ledarskap? Gör vi dem enbart utifrån våra egna föreställningar om världen? Gör vi de val vi gör av ohejdad vana och brist på reflektion? Och hur kan vi säkerställa att tankar om världen som skiljer sig från våra egna får ta plats i förskolan? 

Att ha ett normkritiskt förhållningssätt innebär att synliggöra alla de normer som finns runt om oss, och reflektera hur de påverkar de val vi gör såväl i vårt yrkesutövande, som i livet i övrigt.

Ett normkritiskt förhållningssätt är bland det allra viktigaste vi behöver anta, för att kunna möta alla barn för dem de är och vill vara. Jag vill därför lyfta vikten av att dyka in i en hel litteraturgenre: böcker som behandlar just detta viktiga ämne, normkritik.

Jag vill lite kort lyfta några axplock på böcker ur genren. Självklart finns det många andra bra och viktiga böcker.  (Lämna gärna en kommentar om du har tips på någon annan bra bok som du själv har läst!)

Bild: Marie Kassman, lånad från Lärarnas Nyheter
Normkreativitet i förskolan – om normkritik och vägar till likabehandling (2015) Karin Salmson, Johanna Ivarsson, Emili Svensson

Boken är tätt kopplad till förskolans arbete, både i teori och praktik. Den är lättförståelig och ger konkreta tips på hur man kan lyfta likabehandlingsarbetet i både barn- och personalgrupp. 

En rosa pedagogik  (2010) 
Hillevi Lenz Taguchi, Linnea Bodén & Kajsa Ohrlander (red.)

I boken skriver ett stort antal forskare, förskollärare och lärarstuderande om vad jämställdhetsarbete i den svenska förskolan handlar om. De presenterar sina studier och tankar och hur man kan utmana arbetet vidare. 
            
Anna bråkar – att göra jämställdhet i förskolan (2011)         
Christian Eidevald

Genom teori och praktiska exempel belyser Christian Eidevald hur arbetet med genuspedagogik ser ut idag, och hur det har sett ut tidigare.  Han skriver att den största utmaningen är att som vuxen bli medveten om sina förväntningar på barn, då det till stor del bestämmer hur barnen uppfattar sina möjligheter att vara. Vuxnas förväntningar blir ”rätt sätt” att vara, istället för ett sätt av många. 

Bångstyriga barn (2013)
Klara Dolk

Klara Dolk har undersökt vad som sker i relationen mellan barn och vuxna när barn inte gör vad som förväntas utifrån vuxnas normer. När barn inte gör vad som förväntas är det ett uttryck för motstånd, och det ses ofta som gnälligt och besvärligt och förändrar sällan den pedagogiska verksamheten. Men ju mer barn gör motstånd mot normer och värderingar, desto mer synliggörs de. Med ett normkritiskt förhållningssätt ger motståndet oss möjlighet att fundera över hur vi kan arbeta med normerna

Intersektionalitet (2005)
Paulina de los Reyes & Diana Mulinari 

Om man ytterligare vill fördjupa sin förståelse kring de normer som påverkar oss vill jag rekommendera att läsa om intersektionalitet. Ett intersektionellt perspektiv sätter fokus på maktkonstruktioner, med utgångspunkt i samhällsstrukturer, institutioner och aktörer och hur de påverkas av varandra.  

-----
Det här blogginlägget är en del av Martina Lundströms #stafettjulkalender 2015 Hela stafettjulkalendern kan du hitta i Martinas blogg Mötesplats för lärande

söndag 25 oktober 2015

Förskoleakademien, 2015

I veckan tillbringade jag en dag omgiven av ett hundratal personer med intresse för förskolans praktiker - professorer, lektorer, doktorander, blivande förskollärare, praktiserande förskollärare, utvecklingsledare, förskolechefer...  Anledningen var att Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet anordnade Förskoleakademien 2015, en dag med öppna föreläsningar kring forskning och utbildning inom förskola. Syftet med dagen var att skapa en mötesplats för akademien, förskollärarutbildningen och "fältet" och innehöll föreläsningar, seminarier och workshops.

Tre föreläsningar var gemensamma för deltagarna: Hillevi Lenz Taguchi - Vad är akademisk professionssutveckling; Ingela Elfström - Utforskande arbetssätt i förskolan och högskolan; samt Anne-Li Lindgren - Vad är kvalitet i förskolan, ur ett europeiskt perspektiv?

Om akademisk professionsutveckling
Professor Hillevi Lenz Taguchi, tillika dagens moderator, inledde. Hennes halvtimmeslånga föreläsning rörde sig kring teori och praktik. Hon visade ett foto på två barn som undersöker vatten, pinnar och stenar och frågade: "Vad är det barnen lär sig här?" Lenz Taguchi berättade att studenterna intuitivt brukar svara: "Barnen lär sig med kroppen. Barnen skapar sig alltså sin egen teori, såväl kognitivt som kroppsligt, genom undersökandet.

Lenz Taguchi nämnde också olika teorier kring lärande och omsorg, vilka påverkar hur man förstår förskolepraktiken och hur man agerar i sitt lärarskap. Såväl teorin som praktiken måste bli mer tydlig i utbildningen, menar hon. De behöver sammanvävas mer. Allt diffust, som drar åt tyckande, måste bort.


Förskollärarutbildningen på Stockholms universitet strävar efter att ge studenterna erfarenheter av många olika teorier, metoder och praktiker. Samtidigt som det finns en profil kring utforskande lärande och pedagogisk dokumentation.

Lenz Taguchi uttryckte slutligen ett tydligt barnperspektiv, ett etiskt förhållningssätt som förskollärarutbildningen ställer sig bakom: Det som brukar kallas för barnism (childism), utifrån exempelvis John Wall, 2010.

Om utforskande arbetssätt
Ingela Elfström,  universitetslektor, tog sedan vid och berättade hur ett utforskande, experimenterande och transdisciplinärt arbetssätt ser ut inom förskollärarutbildningen. Syftet är att ge studenterna verktyg som de senare kan använda i arbetet tillsammans med barnen i förskolan.  Det utforskande arbetssättet kopplas i studenternas arbete ihop med estetik och tas vidare till hur man kan planera aktiviteter som fördjupar och vidgar det barnen redan håller på med.


Elfström gav bland annat exempel på fältstudier som studenterna genomfört kopplat till begreppet estetik. En grupp studenter hade sett en klassisk lunchkonsert i Klara kyrka, i närheten av Stockholms central. Fältstudien satte igång tankar hos studenterna: "Kan man ta med förskolebarnen på det här? Vad signalerar kyrkorummet? Skulle de tycka om musiken? Och hur skulle de reagera på uteliggare och narkomaner som uppehåller sig utanför kyrkan?" Studenternas frågeställningar rörde sig alltså inte bara kring de estetiska uttrycken, utan kom att vidgas till etiska och samhälleliga aspekter och hur man som förskollärare förhåller sig till dessa i sitt arbete i förskolan.

Om kvalitet i förskolan
Professor Anne-Li Lindgren utgick från Early childhood care: working conditions, training and quality of services (Eurofound 2015), en sammanställning av ett antal europeiska studier kring kvalitet i förskolan, vilken beställts av EU. Studierna visar exempelvis starkt stöd för fortbildning i förskolan, via reflektionsgrupper.


Men Lindgren lyfte också svårigheter med denna typ av studier. Vad är det egentligen som mäts? Och med vilka verktyg? Är kvalitet i svenskt perspektiv samma som i andra länder?  Vad innebär det att samtala om kvalitet i förskolan? Ur vems perspektiv bedöms kvalitet? Och för vilka syften? Var finns rösterna hos dem som inte hörs? Och hur förhåller vi oss utifrån kritiska röster? Lindgren nämnde exempelvis Dahlberg, Moss och Pence bok "Från kvalitet till meningsskapande" (2014), som ur ett kritiskt perspektiv diskuterar begreppet kvalitet. Tre studier i sammanställningen var svenska, men Lindgren menar att man drar mycket på dem i resultatet. Det var också fler kvalitativa studier än kvantitativa med, men dessa anses inte vara riktigt tillförlitliga. Studien föder många frågor...

Lindgren lyfte också tankar kring hur barnperspektivet ser ut i forskningsstudier över lag. Studier kring kvalitet skrivs oftast av vuxna om barn och Anne-Li Lindgren frågade: Varför inkluderas inte barn i denna forskning? Är det över huvud taget möjligt? Och vad är egentligen kvalitet för barn? Är det samma som för vuxna?

Många perspektiv
Jag tyckte att det var fantastiskt att fullkomligt få bada i didaktiska begrepp och djupgående reflektioner kring förskola, ur många olika perspektiv.  Jag har länge känt att jag skulle vilja fortsätta fördjupa mig inom akademien. Det begäret mattades inte precis av under denna dag... 

söndag 18 oktober 2015

Skev syn på leksaker?

Har ni någonsin hört någon klaga på cyklar, som om att de vore dåliga för barn? ”Man kan ju bara cykla på den! En cykel är en cykel - de lämnar inte mycket åt fantasin.” Men cykeln är ju framförallt ett transportmedel. Vad cykeln gör, är att den tar cyklisten till olika platser. Dessutom kan den faktiskt förvandlas till både hästar och motorcyklar i barns lek.

Jag hör emellanåt att många leksaker inte erbjuder barn någon utmaning att själva fantisera. När någon säger så tänker jag att det låter lite som om dessa ting vore färdigfantiserade. Blir lek med leksaker som föreställer något en undermålig lek? Det verkar som om att man ser barn som lata, och att de inte orkar bry sig om att fantisera. Och vi vet ju hur viktig fantasin är för oss.

Leksaksindustrin kan kritiseras för att utgå från könsstereotypa mönster, vara kommersiell eller sakna miljöengagemang. Men ska vi kritisera barns förmåga att fantisera? Visst kan den behövas utmanas. Vi måste dock förstå att fantasin endast är gränslös i teorin. Till exempel Lev Vygotskij påpekade att vi måste ha något att utgå ifrån. När vi fantiserar behöver vi någon typ av råmaterial att bearbeta, något att fantisera om.

Jag upplever att många barn tycker om att leka med leksaker, därför att många av dem är förknippade med berättelser. Det kan exempelvis handla om hjältar, i historier där det goda står mot det onda. Det kan också handla om animerade fordon, eller andra figurer som måste lösa problem och konflikter. Något som uppenbarligen engagerar många barn och stimulerar deras leklust.

Även om leksaken är en superhjälte från en annan planet, eller en docka som ska kläs moderiktigt, så är den ändå bara något att bygga fantasin på. Leksakerna är, liksom cykeln, starten på en resa. Hur kreativ leken blir beror ju på barnets lust att leka och om barnet har frihet att utveckla leken. Barns lek idag ska inte jämföras med svunna tiders barndomar, där kottar kanske var det roligaste man kunde leka med.

Många verkar förespråka pinnar som den perfekta leksaken. Möjligheterna tycks vara oändliga. Pinnarna kan förvandlas till svärd, trollspön, slevar och många andra saker som en påhittig hjärna förmår. Jag är också förtjust i pinnar. Vi har ju till och med en pinne i vår Barnkulturenlogga. Men föremål som är öppna att förvandlas till vad helst man vill, så som pinnar, stenar, filtar med mera, är inget som ska ställas mot andra mer definierade leksaker. Det är i variationen som fler möjligheter till olika lekar ges

Det finns ju dessutom en debatt om att vissa leksaker förmedlar skeva ideal, att en del dockor har kroppar som inte är realistiska. Men min uppfattning är att barn är kompetenta att se att det handlar om leksaker. Däremot kan man tala om mönster i samhället där begränsade och stundom förfalskade ideal prånglas ut.

Om man är orolig att barn påverkas av leksaker, och vill ge dem tydliga förebilder, tänker jag att det viktigaste är att själv vara en förebild. Är du som förälder eller pedagog nöjd med dig själv? Eller klagar du din vikt, och att inga kläder passar? Se över dina egna vanor och fråga vilka förväntningar du har på dig själv, såväl som på de barn som befinner sig i din närhet. Föräldrar behöver ta ansvar för sina barn – genom att exempelvis inte köpa film och dataspel med femtonårs åldersgräns, till en åttaåring.

Här har någon varit kreativ och gjort om dessa dockor, så att de motsvarar ett sundare ideal: Länk

Men viktigast av allt: Lyssna på barnen, och var nyfiken på vad som intresserar dem!


 

lördag 6 juni 2015

Fler män till förskolan? Fler män till förskolan!


Varför behövs egentligen fler män i förskolan? Vad är grejen, liksom? Är det så att det fattas fadersgestalter? Har barnen själva uttryckt att de saknar män i förskolan? Har de inte manliga förebilder ändå? De har väl Zlatan, Yohio och Batman?

Allvarligt talat: Varför är det så få män som arbetar i förskolan?

Kanske ligger problematiken i att det finns en allmän osäkerhet kring vilket typ av manlighet som efterfrågas? Är det en särskild sorts män som arbetar i förskolan? Är det "sportmannen" som efterfrågas? Eller "kulturmannen"? Är det "affärsmannen", "machomannen" eller "Stålmannen"? Är det kanske "teknikmannen", "friluftsmannen" eller "mannen med gitarr" som eftersöks? Ska det vara en man med barnasinne, en manboy eller en pojkgubbe? Så som jag ser det, så är hela manlighetsbegreppet under förhandling.

Historiskt, och i samhället i stort, är mannen norm. En gång i tiden betraktade man inte ens kvinnan som ett fullvärdigt kön. En kvinna var en defekt man. I kolonialismens fotspår, någon gång under 1800-talets framväxande borgerlighet, "upptäcktes" kvinnan.  Hon var "en okänd kontinent" som skulle undersökas. Kvinnan var det andra könet, och det uppstod en viss exotisering. Den andre var uttryck för ett motsatsförhållande. Den andre var den som inte var en man.  I det gamla bondesamhället arbetade kvinnan sida vid sida med mannen på åkern. Men när borgerligheten växte fram var kvinnan istället hemma när mannen arbetade. Det var på sitt sätt logiskt, på den tiden.

Normer handlar om förhållningssätt med grund i förväntningar. Den rådande normen innebär att vi generellt sett talar om män och kvinnor som olika. Normerna ger oss ramar för vilket handlingsutrymme vi har att göra och säga olika saker, utifrån om vi definierar oss som kvinnor eller män. Det handlar om underförstådda koder och regler för hur vi förväntas bete oss. Dominerande normer kan upplevas vara "sanningen". Det som av många upplevs vara normalt, sunt och "det enda rätta". Något vi måste våga utmana!

Kvinnliga pedagoger är norm i förskolan. Där är mannen den andre. Jag menar att män som arbetar i barngrupp riskerar att bli betraktade som annorlunda. Annorlunda än kvinnorna. Och annorlunda än andra män. Den normativa bilden av mannen i samhället är svår att få ihop med de gängse förväntningarna på arbetet i förskolan. Paradoxalt nog verkar de flesta vara positiva till att det behövs flera män i förskolan.

Varför ser det ut som det gör?

Vår språklighet fungerar ofta så att vår värld beskrivs i motsatsförhållanden. Vi har lärt oss att mer eller mindre se världen dualistiskt. Det innebär att världen ses som uppdelad i svart och vit, manlig och kvinnlig, gammal och ung, vi och de andra... och så vidare.  Motsatsparen tillskrivs olika egenskaper. Män ses som hårda och starka,  kvinnor betraktas som mjuka och svaga, gamla beskrivs som visa och kloka, medan unga ses som oerfarna och naiva.
Beskrivningarna är förstås grovt förenklade, men jag tror att ni förstår min poäng: När det finns ett andra, riskerar man att generalisera och kategorisera grovt. Man riskerar också att se de andra som en homogen och icke dynamisk grupp: "Vi vet ju hur män är."  

Den traditionella bilden av en "riktig man" är någon som är hård, stark och auktoritär. Men auktoritet är inte en egenskap som efterfrågas i förskolan. Visst bör pedagoger tillhandahålla ramar för verksamheten. Men den sociala aspekten är viktigare än disciplinering och ett mycket bättre sätt att få ordning och arbetsro. Viktigast för pedagoger är att vara lyhörda och att göra barn delaktiga i beslut som rör dem. 

Problemet kring varför det är så få män i förskolan kan således tolkas som en idé om status. Olyckligtvis värderar vi yrken olika. Yrken där traditionellt sett många kvinnor arbetar har ofta låg status och yrken där många män arbetar har ofta hög status.

Min erfarenhet

Jag är född som man och jag behöver förhålla mig till det. Det är en del av min identitet men det är inte avgörande för vem jag är. Jag är på många sätt privilegierad som vit, medelålders man. Och jag är inte på något sätt kränkt. Jag har ett meningsfullt arbete och jag bland annat får ägna mig åt det som jag tycker är allra viktigast i världen - lek! Jag arbetar med utveckling och det inte bara stimulerande, utan utvecklar även mig som person.

Som en av få män på min arbetsplats är jag stundom föremål för en del märkliga kommentarer. Att leva med förväntningar utifrån beskrivningen "man" kan vara roligt och smickrande, men det kan också vara frustrerande. Jag har ombetts att hålla för öronen för att "vi talar om vidriga män". Jag har också fått höra kommentarer som "Vi ska ha fest och tänkte att du skulle dansa naken". Jag hade inte kunnat säga samma sak till en kvinnlig kollega.
      När jag avslutade en anställning på en arbetsplats fick jag ett rosa förkläde och en dammvippa i avslutningspresent. Inte bara kul, eftersom det fanns en liten eftersmak av förminskning. Men "lite ska man väl tåla", eftersom svaghet inte tillhör det manliga idealet. För det mest går dagarna och jag får uppskattning för mina idéer och mitt arbete, inte för att jag är man utan för att jag gör ett bra jobb.
       Jag tycker trots allt att jag har ett bra arbete med många professionella kollegor. Det är högt i tak och vi skämtar en hel del. Och några av mina kollegor råkar vara män, trots att arbetet har låg status och låg lön. Jag är inte kompetent på grund av mitt kön, men jag kan ändå ibland uppleva att det har sina fördelar att vara man. För jag har märkt att det är uppskattat med män. Det kan i och för sig vara svårt att sätta fingret exakt på vad. Men eftersom vi har olika förväntningar på män och kvinnor, så bidrar vi med något annat. Något som kan vara spännande. Kanske är det för att jag kan tillåta mig att vara lite annorlunda med barnen då jag har andra förväntningar på mig. Något jag skulle vilja undersöka är om män rent allmänt har lättare för att leka med barnen? I synnerhet lekar som kan uppfattas som vilda och aggressiva.

Ibland föreställer jag mig att varje person är ett kollage, som består av fragment av andra personers uttryck och egenskaper. Jag tänker mig att olika egenskaper upplevs vara attraktiva ideal som införlivas med den person man socialiserats till genom fostran, kunskap och erfarenheter. Jag tänker att ju fler fragment en människa införlivar, desto mer komplex personlighet har hen, och får därmed större chans till ett rikare liv.

Barnperspektivet

Vad vinner barnen på om det blir fler män i förskolan? Med ett ord: nyanser!
Vi bygger vår identitet genom erfarenheter. I förskolan vill vi stärka barn i deras identitetsbygge. Vi vill göra dem nyfikna, stärka deras självkänsla, öppenhet och empati. Barn behöver erbjudas många olika intryck för att själva ha möjlighet att skapa sina egna personliga meningsfulla uttryck.
    Det finns olika sätt att definiera sig. Som barn kan man definiera sig just som barn genom att inte vara vuxen. Barnkultur kan då förstås som en motkultur. På samma sätt kan man se hur pojkar definierar sig som pojkar just genom att inte definiera sig som flickor. Jag menar att det då behövs manliga referenser för nyansera barnens skapande process kring att förstå vilka de är. Det finns föreställningar om att män är mer aggressiva än vad kvinnor är. Huruvida det är sant eller inte, är egentligen inte intressant här. Det intressanta är hur vi lär oss att hantera aggressiviteten. Jag är personligen övertygad om att pojkar generellt blir mindre aggressiva i sammanhang där det finns manliga pedagoger. Därför att ge ger dem en mer nyanserad bild av vad det innebär att vara man. Eftersom de i mötet med män kan pröva och samtala om hur pojkar och män kan vara. Det är alltså inte meningen att säga att män är så här och kvinnor så där. Återigen, det handlar om nyanser och mångfald och förhoppningsvis leder det till att tänka mer normkritiskt.

Jag menar att barnen vinner på att möta fler människor med olika erfarenheter. Det intressanta och berikande ligger i att barnen får gå i dialog med många andra människors erfarenheter: barn, vuxna, kvinnor, män och så vidare. Vi kan lära oss mycket utifrån andras erfarenheter.
      Det som definierar oss som män, bidrar vi med till förskolan som erfarenheter av att vara män. Det betyder att vi vet hur det är att leva med förväntningar på att vara man. Men män är olika. Några gillar hårdrock, andra gillar synt, några gillar natur, några är intresserade av kultur. Och oftast gillar vi förstås många olika saker. Intressen, kunskaper och erfarenheter är personliga, men en del av dessa är knutna till de förväntningar som kommer med att vara just man. Kvinnor har i sin tur andra erfarenheter av att hantera förväntningar kopplade till att vara kvinnor. Samhället ser så ut. Det finns förväntningar på oss redan innan vi föds: Vi undrar vad det blir: "Pojke eller flicka?
     Utifrån detta resonemang menar jag att det behövs fler män i förskolan. Inte för att det saknas testosteron eller machoideal. Utan för att det saknas en berikande mångfald. Det är alltså inte bara en fråga om kunskap.

Hur?

Vi män som arbetar i verksamhet med barn är normbrytare idag. Förmodligen kan vi aldrig komma ifrån att vi har föreställningar om vad som är normalt och inte. Men vi kommer kanske att  ifrågasätta normerna mer än idag, utifrån ett normkritiskt förhållningssätt? Och kanske leder det till att synen på män som arbetar i förskolan förändras så småningom.

Men hur får vi fler män i förskolan? Hur motiverar vi män att utbilda sig till förskollärare? Hur kan vi påverka en stereotyp syn på manlighet?

Jag tänker att det egentligen inte handlar om synen på män och kvinnor. Det handlar istället om den syn på barn vi har. Det handlar om vilken människosyn vi förmedlar och hur vi vill forma vårt samhälle. Det handlar om att värdera alla människor lika, oavsett kön, ålder, bakgrund, förmågor och oförmågor. Det handlar också om att kunna uppskatta och förstå att olika erfarenheter också är beroende av olika förväntningar. Jag menar att våra liv generellt torde bli berikade och nyanserade ju fler intryck vi får från människors olika uttryck.  

söndag 19 april 2015

SETT2015 - Om människosyn, lärande och att rikta blicken mot sig själv.

I torsdags var jag på utbildningsmässan SETT -  en mässa för innovativt lärande som erbjuder föreläsningar och mötesplatser för oss som arbetar i skolvärlden. SETT pågick under tre dagar, men fokus den tredje dagen låg på förskolan, vilket tydlig syntes i föreläsningsprogrammet. Jag hann inte gå på en bråkdel av de föreläsningar som jag blev nyfiken på, men valde slutligen att lyssna på Martina Lundströms En pedagogik med barnets röst - etiska ställningstaganden i arbetet med IKT , Klara Dolks Bångstyriga barn - makt, normer och delaktighet i förskolan, Christian Eidevalds
Systematiska analyser och utveckling i förskola - Hallå, hur gör man? och Markus Bergenords Digitalist, ja visst! - men nu då, när man har grejerna, vad händer då?  De har alla arbetat som pedagoger i förskolan under lång tid. Klara Dolk och Christian Eidevald arbetar nu som forskare på Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet, Martina Lundström arbetar som förskollärare, pedagogista och lärarutbildare och Markus Bergenord arbetar som pedagogista och digitalista.

Så som jag ser det hade de fyra föreläsningarna några gemensamma teman:

Barnet som blivande eller varande/being or becoming/
Föreläsarna resonerade ur olika perspektiv kring synen på barn och lärande. Begreppen being or becoming handlar om ifall vi ser barn som ofullständiga och i behov av att lära sig (av vuxna) eller om ser vi deras egna perspektiv och tankar som värdefulla här och nu.

Att rikta blicken mot sig själv
Föreläsarna pratade om uppdraget att erbjuda barnen en verksamhet av hög kvalitet, och hur vi kan nå detta genom att vara kritiska mot oss själva och reflektera över innehållet och vårt eget förhållningssätt.

Förskolan som en del av samhället.
Alla föreläsarna poängterade att förskolan inte får vara skild från övriga samhället, utan måste vara en del av det för att skapa mening för barnen i det de upplever och gör.

Martina Lundström
Svv_bredd500_96dpi_webb_storI förskolan använder vi oss ofta av begreppen barnsyn, barnperspektiv, barns perspektiv och det kompetenta barnet. Men barn är ingen homogen grupp. Istället, menar Martina Lundström, bör vi utgå ifrån begreppet människosyn. Vi måste forma en syn som ständigt påverkar hur vi förhåller oss till andra människor. Martina Lundström sa: "I dag måste jag åter igen ta ställning för att möta alla barn som mina medmänniskor". 

I relation till förskolans arbete menar Martina Lundström att det innebär att vi måste se lärande som något livslångt, Det handlar inte om att barn lär av vuxna. Lärandet är något som sker gemensamt och i interaktion.  

Synen på människor och lärande påverkar också hur vi ser på pedagogisk dokumentation. Vems berättelse är det som ska berättas? Av vem? Och med vilka verktyg? Om vi ger barnen möjlighet att vara delaktiga i att forma berättelsen om sig själva, så kommer vi att få reda på andra saker än om tolkningen görs av pedagoger. Lundström citerade John Wall (2010): "Barns berättelser skapas genom deras egen medverkan, vuxnas medverkan och sammanhanget runt dem. Det inkluderar hur du och jag läser dem och funderar över dem [...]"

Ett sådant förhållningssätt blir en pedagogik med barnets röst. Barnen har själva makten att forma sin berättelse. Inte de vuxna.


Klara Dolk
Klara Dolks föreläsning handlade, liksom Martinas, om barns möjligheter till delaktighet. Dolk har i sin studie "Bångstyriga barn" (2013) undersökt vad som sker i relationen mellan barn och vuxna när barn inte gör vad som förväntas utifrån de vuxnas normer. Normer påverkar vår syn på barns möjligheter och vårt bemötande . Klara Dolk menar att när barn inte gör vad som förväntas är det ett uttryck för motstånd.

Klara Dolk visade i sin föreläsning flera exempel på hur "bångstyrigheten" i hennes studie kunde yttra sig. Det kunde vara i en högljudd och våldsam dinosaurielek, där pedagogerna försökte styra barnen till en "snäll" lek utifrån sin önskan om hur de tycker att barnen bör leka. Eller så kunde det vara som i en annan situation, där ett barn vägrade att delta i en aktivitet. Barnets vägran kan tolkas som uttryck för en feg handling - att hon inte vågar vara med. Men hennes handling kan också förstås som modig, eftersom hon sätter gränser mot de vuxna, vågar gå mot strömmen och gör motstånd mot vad som förväntas. Klara Dolk säger att: "Att låta bli att vara med  - eller att vara kritisk mot något - behöver inte uppfattas som delaktighetens motsats, utan kan också förstås som en del av vad delaktighet kan vara".   

Barns motstånd ses ofta ses som gnälligt och besvärligt, och det förändrar sällan den pedagogiska verksamheten. Men ju mer barn gör motstånd mot normer och värderingar, desto mer synliggörs de. Med ett normkritiskt förhållningssätt ger motståndet oss möjlighet att fundera över hur vi kan arbeta med normerna. Kopplat till Martina Lundströms föreläsning menar jag att bångstyrigheten, som kan vara högljudd eller subtil, också är ett sätt för barn att uttrycka sin röst.

Christian Eidevald
 "Det behövs kunskap om vad barn kan, men det är inte barns kunskaper som ska bedömas"

I vårt uppdrag i förskolan ingår att driva ett systematiskt kvalitetsarbete. Det innebär att analysera hur den pedagogiska verksamheten svarar mot målen, och hur verksamheten bidrar till barns delaktighet, lärande och utveckling. Hur vi ser på barn och barndom, vilken lärandesyn vi har, och vilken kompetens att fånga lärandet vi har påverkar såväl vår dokumentation, som vår analys av den pedagogiska verksamheten.  Eidevald menar att för att kunna göra en utvärdering  så måste man anta ett vetenskapligt förhållningssätt. Ett sådant förhållningssätt förutsätter en hög kompetens och kunskap om både forskning och den egna verksamheten. Kunskap och vetenskap är dessutom inte ett perspektiv, utan många.

Eidevalds föreläsning handlade också om neuroplastisk forskning, vilken har betydelse för hur vi ser på lärande. Forskning visar att när barn leker är hela hjärnan aktiv och det skapas nya flexibla sätt att tänka. Flexibla miljöer i förskolan ger därför barnen möjligheter att skapa och tänka i nya banor. Ämnesuppdelade miljöer med förväntade aktiviteter är rent av kontraproduktiva.

Markus Bergenord
Tekniken har en given plats i vårt samhälle idag.  Oavsett vilket yrke vi har kommer vi att behöva använda oss av teknik. För barnen, som är så kallade digitala infödingar, är tekniken lika naturlig som allt annat de möter i sin vardag. Den är en del av vårt samhälle.Istället för att försöka skärma oss från tekniken, så måste vi skapa förutsättningar för att använda oss av den på bästa sätt. Markus Bergenord resonerade i sin föreläsning kring vilka krav det ställer på förskolan här och nu, men också framöver.

I veckan som gått har begreppet skärmtid blivit debatterat utifrån olika perspektiv. Bergenord menar att det är lätt att iscensätta en konfliktsituation kring en lärplatta: "Det är bara att fylla dem med appar som riktar sig till en  i taget, och att begränsa tiden...." Vi behöver alltså i förskolan fundera över om innehållet inbjuder till samarbete och interaktion? Hur är tillgängligheten för barnen? Stoppas lärplattor undan i en låda, eller har barnen tillgång till digitala verktyg på samma sätt som med annat material som de leker med och utforskar? Vilken möjlighet har barnen att arbeta klart med det de gör? MarkusBergenord menar att begränsad tid innebär att barnen lär sig att de måste ha bråttom. 

Han avslutade med att visa dokumentation från den förskola där han arbetat som digitalista. Från denna dokumentation bär jag personligen med mig den film som visar ett stort antal barn som dansar framför en projektion av Disneys Skelettdansen. De dansar, skrattar, interagerar...

Så innebär digitala verktyg att barn blir stillasittande? Att de har slutat leka? Att de har slutat göra saker tillsammans? Att de bara matas med information, och att de slutat att vara kreativa?Att vi behöver begränsa skärmtiden i förskolan? Nej, de slutsatserna kan man långtifrån dra utifrån det som Markus Bergenord berättade och visade.

Det är ett komplext uppdrag vi har i förskolan, som kräver reflektion på flera nivåer: Vad erbjuder vi barnen i material och miljö? Vilken människosyn har vi och vad gör det för vårt förhållningssätt? Hur dokumenterar och utvärderar vi det vi gör? Och hur leder det till utveckling?  

Det blev en intensiv, men fantastiskt givande dag på SETT2015 för min del. Den innebar inte bara input i form av föreläsningar, utan också många fina möten med såväl nya som lite äldre bekantskaper.

söndag 25 januari 2015

Att gå vilse - om att växa som pedagog

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse
ur Gläntan av Tomas Tranströmer
Att vara vilse kan upplevas skrämmande. Att lämna det välkända kan skapa rädsla och osäkerhet. Det kan innebära irrvägar och kaos. Att gå vilse innebär att man lämnat den upptrampade stigen och söker andra vägar än tidigare.  

Det kan vara oerhört smärtsamt.

Den som strävar efter att finna gläntan behöver lyfta blicken högre än tidigare och se på världen ur nya perspektiv. Hen behöver fånga och bearbeta nya intryck, och interagera och ta hjälp av de människor hen möter på vägen.

Jag är där i skogen. Lite vilse. Men jag är inte rädd, eftersom jag försöker att göra allt det där. Öppna mitt sinne, ta in nya intryck, bearbeta ny kunskap och göra det till mitt eget.

I februari 2004 började jag arbeta i förskolan. Min upplevelse är att synen på förskolan och dess uppdrag har vidgats sedan dess. Men för att förskolan ska kunna bli en modern institution, en barnens samhällsarena fullt ut, krävs det att alla vi som arbetar där kritiskt funderar över vår syn på människor, vår syn på lärande och vår syn på uppdraget. Vi måste våga utvecklas och förändras.

Förskolläraren och föreläsaren Erika Kyrk Seger som föreläser om Ett nytt lärarskap i digitala fotspår menar att "ett nytt slags lärarskap håller på att växa fram, liksom en ny syn på hur lärande kan gå till" (ur boken Mediepedagogik på barnens villkor 2014, sid 40). Hon menar att det håller på att ske ett paradigmskifte i vår lärarroll, och att vi måste våga reflektera, göra fel, göra rätt och göra om (Föreläsning i Jönköping, oktober 2014). Erika sätter det förändrade lärarskapet i relation till digitalitet. Och jag tror liksom Erika att det är på väg att bli ett skifte kring hur vi tar oss an vårt uppdrag, när de digitala verktygen mer och mer blir en integrerad del av vårt dagliga arbete.  

 Men jag tror också att synen på förskolans roll i samhället och synen på lärande är på väg att omskapas på flera plan. Förskolläraryrket är komplext och min känsla är att det sker en generell förändring i hur vi ser på vår profession. Samtidigt har förskolan, och dess pedagoger, många gånger svårt att frigöra sig från de starka traditioner som byggts upp under nästan 150 år – sedan barnkrubborna och barnträdgårdarnas tid (se Lärarnas historia) 

Jag har aldrig varit rädd för att förändras i mitt personliga lärarskap. Tvärtom – jag har sett det som nödvändigt. Världen förändras hela tiden. Alltså måste också jag förändras. 

Förändring innebär lärande. Lärande innebär förändring.

Jag kan identifiera flera orsaker till att mitt personliga lärarskap har förändrats. En betydande orsak för mig är min ökade teoretiska kunskap kring barn. 2010 läste jag kursen ”Barnkultur och medier”. En utbildning som diskuterade barndom,  barns kultur och barns villkor och som startade upp lärprocesser som fortfarande pågår i mig. 2011 började jag den erfarenhetsbaserade interkulturella förskollärarutbildning på Södertörns högskola. Utbildningen byggde i mycket stor grad på de erfarenheter jag redan hade, vilket gjorde att jag fick möjlighet att fördjupa och reflektera kring dem. Under utbildningen fick jag möjlighet att möta många människor med längre eller kortare erfarenhet av arbete i förskolan, högskolan blev därför ett viktigt forum för erfarenhetsbyte och reflektion.

Förskolläraren Linda Linder beskriver ett samtal mellan henne själv, Erika Kyrk Seger och Markus Bergenord i sin blogg Pedagogiska kullerbyttan. I sitt samtal pratade de om att se processer som rhizomatiska (slumpmässiga, decentraliserade förbindelser enligt Deleuze och Guattari, 1987) istället för att som kanske mer brukligt är, se dem som linjära. Ser man på processer på detta sätt, så innebär det också att man måste se på utveckling på samma sätt. De samtalade om att det snarare handlar om att ”vara i ett trassel”. De såg detta också som en metafor för nätverk – att vi i nätverk kan reda ut, skapa mening och sortera i trasslet tillsammans: "Vi måste reda tillsammans i alla våra trådar [...] och se hur de kan samverka för att väva nya sätt att förstå vår värld".

Precis så tror jag att det är. För att vi som lärare, och i förlängningen förskolan, ska utvecklas så måste vi vara beredda att dra i trådarna, trassla, sortera, addera nya trådar och så vidare. Och finns det ingen i andra änden av trådarna, som är beredd att göra detta tillsammans med oss, då består trasslet.

Något som också förändrat min syn på mitt lärarskap på ett märkbart sätt är mitt deltagande i ett antal nätverk. Ett sådant är det nätverk jag fått i mitt uppdrag som försteförskollärare. Ett annat har jag funnit via sociala medier. I nätverken spretar erfarenheterna på många sätt, samtidigt som de grundläggande värderingarna finns där som en fond till diskussionerna. Det jag upplever förenar dessa nätverk som arenor för ny kunskap, är att deltagarna i dem vågar dra i trådarna, fördjupa, utmana, lägga till och dra ifrån.

Minns ni hur den här texten började? Med en strof ur Tranströmers ”Gläntan”?  Just nu befinner jag mig någonstans där i skogen. Jag befinner mig i en spännande, men ganska smärtsam process. Att ifrågasätta det man tidigare trott på är inte självklart enkelt. Jag har märkt att jag ibland måste stanna upp och betrakta skeenden, utan att interagera. Parallellt med betraktandet gör jag mina egna reflektioner.
 
Jag tycker mig skönja gläntan långt där framme, även om jag ibland irrar iväg åt fel håll. Men det spelar liksom ingen roll. Det är i processen jag växer. När jag så småningom funnit gläntan, så tänker jag att jag behöver landa där ett tag. Men inte för länge – efter ett tag är det dags att ge sig ut i skogen och gå lite vilse igen.