tisdag 23 december 2014

Lucka 23 - #Stafettjulkalendern 2014

Litteracitet (av engelska literacy ’läs- och skrivkunnighet’), begrepp använt för verksamheter som är relaterade till läsande och skrivande -- Nationalencyklopedin

Traditionellt sett brukar man se på begreppet litteracitet så som det beskrivs i Nationalencyklopedin. Men begreppet har vidgats - det omfattar också tecken och bilder av olika slag. Andra medie- och kommunikationsformer än tidigare har också formats under senare år, och dessa kopplas samman med litteracitetsbegreppet. Man talar i dag om exempelvis digital litteracitet och visuell litteracitet.
Elisabeth Björklund har skrivit avhandlingen”Att erövra litteracitet – Små barns kommunikativa möten med berättande, bilder, text och tecken i förskolan” (2008). Björklund utgår i sin studie från det vidgade litteracitetsbegreppet och beskriver hur de allra yngsta barnen i förskolan erövrar sin litteracitet, vad litteraciteten består av i förskolan och vilka sätt de agerar och uttrycker den på.

 
Två angränsande begrepp som Björklund beskriver ingående är litteracitetshändelser och litteracitetspraktiker. Litteracitetshändelser innebär att barnet formar kategorier kring vissa händelser. Exempelvis ”läsa bok”. Erfarenheter av bokläsning med olika personer blir samlad kunskap för barnet om vad bokläsning kan innebära. Litteracitetspraktiken är hur barnet sedan använder sina kunskaper i särskilda situationer. Det kan exempelvis vara att barnet bär omkring på, eller bläddrar i, en bok.
Forskning kring de yngsta barnens språklighet brukar oftast handla om språkutveckling längs en förväntad väg.  Litteracitet, så som Björklund beskriver det, tänker jag går att koppla till rhizomatiskt lärande: det sker utveckling i alla riktningar och handlar om processerna här och nu, inte förväntade slutprodukter. Barnens litteracitet existerar i ögonblicket och har inte någon specifik början eller ett specifikt slut i en bestämd utvecklingslinje. Jag tänker att det är ett sympatiskt sätt att se på barns språkliga och kommunikativa handlingar och så som man behöver förhålla sig som pedagog till deras litteracitet.

Björklunds text är innehållsrik och diskuterar barns litteracitet ur många fler perspektiv än de jag beskrivit här. Min rekommendation är: Läs den! Den går att ladda ner här.
Den här bloggposten är en del av #stafettjulkalendern 2014, på Martina Lundströms blogg Mötesplats förskolan.

söndag 14 december 2014

#Barnkulturen möter Oskar Hejll



Oskar Hejll skrev för en tid sedan ett inlägg på Facebook där han undrade lite kring pedagogik riktat till barn. Utgångspunkten för hans inlägg var utställningen Skräck och skrock - det ockulta sekelskiftet 1900 som visas på Hallwylska museet i Stockholm, där han skulle delta med rekvisita. En gemensam vän uppmärksammade mig på Oskars fråga, eftersom det handlade om barnkultur och monster. Jag kände genast att jag ville veta mer om projektet.

Det resulterade i att jag åkte – inte till världens ände, men väl ut till Stockholms utmarker – för att träffa Oskar Hejll. Jag åkte långt ut på den röda tunnelbanelinjen till förorten Alby. I Alby ligger Subtopia, som är en plats där ett stort antal kulturarbetare och företag har sin bas. Det är en spännande plats för kreativa möten. När jag kommer dit lägger jag exempelvis märke till namn som Cirkus Cirkörs och Clowner utan gränser. 
     I Subtopia har Oskar Hejll sin verkstad, sitt kontor och ett ockult referensbibliotek. Han började verka som dockmakare 1996, men han beskriver sig numer vara projektledare, projektutvecklare, föreläsare, artist och författare. Jag tycker mig ana något av en multikonstnär i Oskar, en person som lever på sitt entreprenörskap.
     Oskar berättar att han driver mycket av arbetet som egenföretagare, med allt som följer med detta. Det innebär mycket utöver det faktiska skapandet:  underhålla nätverk, resor, sälja in idéer och andra förberedelser av olika slag. Oskar påtalar vikten av att omgärda sig med bra människor, eftersom hans projekt många gånger innebär samarbete med andra. Därför handlar mycket av hans arbete om att se till att knyta kunnigt folk till sig.

Hejll menar att hans arbete inte i första hand riktas specifikt till barn. Visst händer det att han får uppdrag vars målgrupp från början är barn och unga, men som regel är det hans projekt som styr, och i andra hand målgruppen. Jag upplever att Oskar är driven av att ha kontroll över sitt eget skapande. Idén som måste säljas in kommer först, sedan startas projektet upp, innan arbetet för att nå publiken börjar.

Ett av Oskars tidigare samarbetsprojekt

I Hejlls verkstad finns mängder av prylar, det är en till synes mycket varierande verksamhet han sysslar med. Jag anar ändå ett tema bland alla isärplockade urverk, höga hattar och vampyrjägarkit. I ett hörn står kulisser till en tidsmaskin, vilket avslöjar hans intresse för steampunk (En estetisk genre som utgår från ett futuristiskt 1800-tal, ett slags "framtiden i dåtiden", typ ångdrivna robotar). När man står i Hejlls verkstad så är det som att stå i kulisserna till hans eget universum.

Oskar berättar om Tidsmaskinen, en föreställning där skolelever får möjlighet att själva interagera med karaktärer (alla misstänkt lik Oskar) ur historien. Idén är att skapa en resa i tiden där barnen får en chans att uppleva historien ur ett annorlunda perspektiv än vad de kanske är vana vid.  Målet med föreställningen är att engagera eleverna i ämnet historia, genom att få möta historiska personer så som exempelvis Anckarström. Hejll vill att eleverna ska få en känsla för hur det kan ha varit på Gustav III:s tid. Han säger att "Det handlar inte så mycket om vilket årtal Anckarström sköt Gustav den tredje, utan varför".

När vi möts berättar han att han håller på att fylla en container med "medeltid och magi". Han ska för andra året i rad åka till Liseberg i Göteborg för att leva medeltidsliv och bjuda unga på äventyr, tipspromenad och skattjakt. Han menar att barnen kanske rent av lär sig något nytt om folktro när de hör smeden berätta om trollen. Det hela låter inspirerande, jag tänker att det låter som en minst sagt udda attraktion för Göteborgs stora nöjesfält. Men hans erfarenhet från i fjol är att det var mycket uppskattat av besökarna.

Oskar berättar att det ofta är föremålen – prylarna –och den berättelse de förmedlar som står i centrum i hans produktioner. Det märks hur det kreativa tar stor plats. Idéer föds inte sällan i möten och de skapande processerna används för att ge nya vinklingar på den historia vi annars är vana att höra eller uppmärksammar fenomen som tillhör det udda och obskyra. Jag kan själv intyga efter att hört Hejll föreläsa om vampyrer, gengångare och hemliga sällskap på Hallwylska, att han har ett stort kunnande i dessa ämnen.
 Det krävs omsorg om detaljerna, för att kunna förmedla kvalitativ underhållning. I Oskars skapande handlar det om underhållning med innehåll och substans. Varje föremål på scenen är av betydelse, han använder ingen extra utsmyckning.
    Oskars arbete handlar dock inte bara om att skapa nytt, det kan också handla om att göra rekonstruktioner utifrån olika fynd. Oskar nämner att han deltog i ett projekt i vikingastaden Birka, på Björkö i Mälaren. Genom att rekonstruera föremål och kläder kunde man levande­göra historien och på så vis blev även berättelserna om de som levde på Birka under vikingatiden mer påtagliga.

Jag upplever att Oskar är en historieberättare som vill återskapa såväl som skapa nya och häpnadsväckande möten. Han menar att det är i mötet mellan människor som idéer utbyts och föds. Till sin hjälp att berätta historier har han föremålen. Tingen blir kvar efter att människorna som tillverkade och brukat dem har försvunnit. De lämnar de spår efter sig i just föremålen. Saker och ting kan fortleva trots att både tid och rum förändras.

Oskar menar att han inte är någon pedagog. Samtidigt märker jag hur han vill förmedla kunskap och lust för historia och annorlunda berättelser. Vi samtalade om vad det egentligen innebär att producera kultur för barn? Ska vi förstå det som att kultur för barn ska ske på "en låg nivå"? Oskar menar att det snarare handlar om att skapa på hög nivå. Dels för att han litar på sin publik och dels för att det ska ge något nytt för den som deltar i eller iakttar verket.  
     Mina tankar går osökt till Vygotskijs idéer om kunskapsöverföring - det vill säga att låta barnet bli "ett huvud högre". Det finns ingen vits med att berätta något för barnen som de redan vet. Man behöver inte vara oroliga för att alla inte förstår allt, det viktigaste är att stimulera nyfikenheten.

När vi talar om hur man förhåller sig till barn i skapandet menar han att han vill att alla i publiken ska få något. Det gäller oavsett om det är ett historiskt projekt med en klass 3, om det handlar om skapande skola eller om det gäller en resande varieté på en steampunkfestival. Han vill inte göra en "föreställning för barn" medan föräldrarna står runt hörnet och röker eller kollar Facebook. Det finns alltså ett medvetet dubbelt tilltal i Oskars verk.

Jag frågar vad Oskar Hejll förväntar sig av sin publik.  Han talar då om delaktighet. Hans projekt innefattar till stor del interaktion med barn. Vi återkommer flera gånger till hans bakgrund som så kallad lajvare. (Lajv kommer av levande rollspel, en slags improviserad lekfull teater med flera parallella berättelser och utan publik) Han menar att inget kan gå fel, då det handlar mycket om att improvisera och att få barnen engagerade. Det gäller bara att vara förberedd och kunna ämnet. Om han exempelvis ska göra ett projekt om häxor, ser han till att lära sig så mycket som möjligt om häxor. Han läser alla böcker han kan komma över, ser filmer, läser serier och så vidare. Oskar Hejlls arbete är inte bara hans levebröd, det är hans livsstil och därför krävs det beredskap.

Oskar Hejll. Selfie, 30 mil norr om Polcirkeln.

Jag summerar mötet utifrån mitt barnkulturella perspektiv med att Oskars verksamhet handlar om att gestalta kunskap med hjälp av föremål, genom interaktiva möten med publiken. Det är viktigt med en fängslande berättelse och omsorgen om tingen och detaljerna ger berättelsen ytterligare dimensioner. Genom det lekfulla berättande och det gemensamma samtalet formas ett lärande ur nyfikenheten på obesvarade frågor. Vid första anblick kanske det verkar som om Oskar Hejlls verksamhet är spretig. Men jag upplever att de länkar i varandra. Det är inte olikt hur idéer vandrar i mötet mellan människor.

Oskar Hejll är nu aktuell med boken Dr Cagliostro 's Cabinet of Curiosities. Är ni mer nyfikna på eller vill komma i kontakt med Oskar kan kolla Kompani Bastard

lördag 6 december 2014

Lucka nummer 6 - #Stafettjulkalendern 2014

Barnen och barndomen är alltid just här och just nu - inte "framtiden", inte "förr i tiden"
 Barn är de enda barnkulturproducenterna
Att kalla vuxenproducerade kulturprodukter och vuxenstyrda aktiviteter för barnkultur skymmer sikten för barns egen kulturproduktion, eller riskerar åtminstone att nedvärdera denna barnkulturproduktion

Tv-program/filmer, datorspel, böcker, leksaker och andra kulturprodukter är inte barnkultur - endast råmaterial i barnkulturer

Dagens barn är mer lekfulla än någonsin, men deras lek, lekar, spel och sport utspelar sig på delvis andra arenor (mentala och digitala) än tidigare
Boken "Nya medier - men samma gamla barnkultur" börjar med 95 påståenden om barnkultur ur olika perspektiv. Den som arbetar i förskola och skola tycker jag behöver reflektera över dessa påståenden.

 
För fem-sex år sedan läste jag kursen Barnkultur och medier på Högskolan i Gävle. För mig var utbildningen en start till en vidare förståelse kring barndom, barnkultur, barns kultur, barnperspektiv, barns perspektiv och barndomsdiskursers. Men också kring barns förståelse av sin medieanvändning, hur de kopplar ihop mediekonsumtion med lek, kreativitet, utforskande med mera. Ansvarig för utbildningen var Margareta Rönnberg, professor i filmvetenskap. Hon föreläser om barnkultur och mediepedagogik på de flesta av landets universitet och högskolor, och hennes fokus är ofta barn och teve. Rönnberg har skrivit boken "Nya medier - men samma gamla barnkultur?" som har några år på nacken (den kom 2006). De medier som barn använder idag skiljer sig delvis från de som beskrivs i boken, men det är oväsentligt eftersom att det är synen på barn som är centralt i boken - i förhållande till medieanvändning och ur ett vidare samhällsperspektiv. Rönnberg har exempelvis myntat begreppet barnism som ett perspektiv baserat på ålder och generationstillhörighet (jämför till exempel med begreppet feminism). I begreppet finns en strävan efter att förändra maktobalansen. Rönnberg menar att barn betraktas som det tredje könet, som befinner sig längst ned i hierarkin efter det första och andra könet.

Man behöver inte hålla med Rönnberg i hennes stundom näst intill politiska och ideologiska syn på barnkultur. Men man behöver förhålla sig till den. 

Boken går att ladda ner HÄR i sin helhet

Den här bloggposten är en del av #stafettjulkalendern 2014, på Martina Lundströms blogg Mötesplats förskolan.