Fnattar omkring - Tove Jansson 100 år

Häromdagen kände jag brandrök från den stora branden i Västmanland, samtidigt som jag hörde åskan. Det var en märklig dag och mina associationer gick till Hattifnattarna, Tove Janssons figurer, vilka är elektriska, gillar oväder och luktar bränt.

Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år igår, den 9 augusti 2014. Hon är en av de stora litterära personligheter som med sitt bildskapande och sina underfundiga texter har gjort stort intryck på många personer. Jag föreställer mig också att hon har bidragit till såväl den finska som svenska nationella identiteten.

Jag tänker att Tove Jansson, likt Astrid Lindgren med sina skildringar, John Bauer med sina sagobilder och Elsa Beskows med sina berättelser, har bidragit till att transformera bilden av de stora skogarna från farlig vildmark till en väldig lekplats. De beskriver ett vilt paradis där drömmar, äventyr och förunderliga väsen bor. Även om vi inte bokstavligen kan resa till Mumindalen så finns den ändå på vår inre karta över ett drömskt barndomsland.

Skogen är visserligen inte ofarlig i berättelserna, men den är inte heller våra hjältars fiende. Jansson rör sig med lätthet genom den snåriga terrängen med hjälp av sitt språk. Hennes förmåga att med självklarhet fånga både det poetiska och filosofiska har kommit att inspirera stora som små världen över.

Något jag gärna vill fästa lite extra vikt vid är Janssons sympatiska barnperspektiv. Jag har förstått att hon bemödade sig med att svara barn på deras frågor, trots att hon var mycket sjuk under sina sista levnadsår. Hon tog barnens frågor på stort allvar. Hon förstod att även om hennes berättelser var fiktion, så fanns det en verklighet som påverkades av hennes historier.

Något annat som pekar på Tove Janssons fokus på barnet är att mumintrollets pappa inte har ett eget namn. Han är beskriven som just pappa. Även innan han blir pappa, som ung, talar han om sig själv som "Mumintrollets pappa" i boken som handlar om hans bravader. Så trots att han är en både viktig och färgstark karaktär, så är det ingen tvekan om att det är barnet, Mumintrollet, i centrum.

Ateljén  bilden hämtad från Tovejansson.fi

Tove Jansson har skrivit om mycket mer än muminvärlden (titta här), men där har hon skapat ett rikt och fängslande universum. Där finns utrymme för både stora och små känslor. Hon fångar det komplexa och det enkla, det vardagliga små nöjena likväl som  mötet med det extraordinära.

Ni känner säkert till det ängsliga Knyttets resa från ensamhet och sorgsenhet till mod och gemenskap. Idyllen har sina skuggor och gör därmed världen mer levande. Inte minst har vi Mårran (jag har förstått att Mårran är en symbol för hur närvarande kriget hade känts) som är en väldig iskall skugga som fryser vägen hon går över. Skräcken håller oss läsare och lyssnare på spänn, men humorn är alltid närvarande.

Jag avslutar med en av mina favoritpassager från "Muminpappans memoarer" (1968, sid. 128-129). Det är när Muminpappan frammanar ett spöke i sällskap med Joxaren, Rådd-djuret och Fredriksson.

Spöket infann sig precis klockan tolv med tre ihåliga tjut. Jag är här! yttrade det på sitt oefterhärmliga sätt. Darra, ni dödliga, för de bortglömda benens hämnd!
  Hej hej, sa Joxaren. Varför tjatar du jämt om de där gamla benen? Vems är de? Varför tar du inte reda på det själv?
   Jag sparkade Joxaren på smalbenet och sade artigt: Var hälsad, du hålvägens fantom! Hur står det till? Fasan grinar gulblekt över denna förtappade kust.
    Låt bli mina repliker! sade spöket argt. Sådär får bara jag tala!