Ett professionellt yrkesspråk i förskolan?

På min arbetsplats är vi tretton pedagoger. Två av oss är förskollärare. När vi har velat anställa fler förskollärare har de sökande vid flera tillfällen uttryckt att de inte vill ta den erbjudna tjänsten på grund av att förskolan sedan tidigare har så få förskollärare, och menat att det påverkar hur vi samtalar om vårt yrkesutövande.  

     Med bakgrund i detta har jag funderat på hur vi uttrycker oss i förskolan, när vi samtalar om vår verksamhet kollegor emellan? Har vi ett professionellt yrkesspråk? Skiljer sig yrkesspråket åt mellan förskollärare och barnskötare beroende på utbildningsbakgrund? Och finns det ett pedagogiskt yrkesspråk som är gemensamt för all skolverksamhet (förskola, fritidshem, skola) för barn mellan ett och sexton år? 

     Dessa är förstås frågor som inte går att svara på i ett kort blogginlägg, men jag vill ändå resonera kring frågorna lite grand, även om det blir i högst generella drag.

Förskolans verksamhet bygger på flera olika traditioner. Runt sekelskiftet 1800-1900 startades barnträdgårdar och småbarnsskolor, vars uppgift var att ge barn pedagogisk fostran. Vid samma tid fanns även barnkrubbor, vilkas uppgift var att ge fostran och stöd till barn från arbetarklassen. Förskolan har alltså sitt ursprung i två traditioner: en social och vårdande tradition och en pedagogisk tradition. Socialdepartementet hade från början ansvaret för förskolan, men 1996 flyttades ansvaret över till Utbildningsdepartementet. Förskolans verksamhet började då att ses som en del i utbildningssystemet. Det pedagogiska uppdraget förstärktes 1998, då förskolans läroplan (LpFö98) kom.

      I förskolan finns två yrkesgrupper: barnskötare och förskollärare. Förskollärarna har en akademisk utbildning och yrkesrollen bygger vidare på barnträdgårdslärarinnornas pedagogiska uppdrag. Barnskötarnas yrkesutbildning var från början en vårdutbildning med fokus på omsorg. Idag finns i barnskötarutbildningarna dock en pedagogisk grund.

Allt detta sammantaget innebär att det i förskolans historia finns en mängd traditioner som ligger till grund för hur vi arbetar i förskolan idag. Traditionerna påverkar de diskurser (sätt att tala om världen) som finns i förskolan. Diskurserna påverkar hur vi uttrycker oss när vi pratar med varandra.

     Historikern och filosofen Michel Foucault menar att diskurserna påverkar vad vi kan säga, hur vi kan uttrycka oss och vem som får och kan uttrycka sig på vilket sätt. Det handlar om makt och positionering. Makten är inte något en enskild person har, utan det handlar om de styrkeförhållanden som finns i alla relationer mellan människor.

Alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst       Michel Foucault (1993, s. 7)  

Frågan är således om finns olika sätt att uttrycka sig inom förskolan, utifrån yrkesgruppernas olika bakgrunder? Med bakgrund i Foucaults resonemang så är det så. Förskollärarna har redan i egenskap av att vara förskollärare en annan position än vad barnskötarna har. (Läs gärna om detta i min examensuppsats som handlar om makt och relationer mellan yrkesgrupperna i förskolan, utifrån en diskursanalys. Länk här). Förskollärarutbildningen är till skillnad från barnskötarutbildningen en akademisk utbildning. Det borde rimligtvis innebära att förskollärarna får med sig ett antal akademiska pedagogiska begrepp under sin studietid.

Förskolan lyder under skollagen. I Skollagen, 1 kap 5§ står: "Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet". Det finns kritik mot att så inte är fallet i någon större utsträckning i förskolan. Det är en kritik som jag tror är berättigad. Jag tror att tonvikten i förskolan ligger på den beprövade erfarenheten, men att man inte i lika stor utsträckning tar avstamp i vetenskaplig grund.

     Jag tror att det professionella språkets varande hänger samman med förankringen i forskningen. Jag tänker att om vi håller oss ajour med nya rön inom skolforskning, och diskuterar dessa på våra arbetsplatser, så tillskansar vi oss också ett uppdaterat professionellt pedagogiskt språk.

     Frågan är dock: Är det detta språkbruk vi vill föra in i förskolan som grund till vårt gemensamma professionella yrkesspråk? Kommer det innebära att några alltid känner sig uteslutna? Det professionella språket riskerar i så fall att bli ett ännu starkare uttryck för makt mellan personer i förskolans arbetslag.

Förskolans arbete är i högsta grad praktiskt. Men för att vi ska kunna utföra vårt uppdrag måste vi knyta an till teori genom samtal och diskussion. Vi behöver ett gemensamt språk för att beskriva lärprocesser. För att kunna föra samtal på mest fruktbara sätt måste vi ha ett gemensamt yrkesspråk.

   Jag menar att vi trots allt  bör införliva ett språk som bygger på pedagogisk forskning i våra verksamheter i någon mån. Jag tänker att det hjälper oss att ha ett professionellt språk som liknar det yrkesspråk som används i andra delar av skolsystemet. Ett gemensamt yrkesspråk tror jag hjälper oss att lyfta yrkets status.

Det finns en hel del som är lika inom skolverksamheter som bedrivs för barn och ungdomar mellan ett och 16 år. Naturligtvis finns också mycket som skiljer sig åt, men jag tänker att vi så långt det går ska synliggöra det som är lika, genom att använda oss av ett gemensamt yrkesspråk. Jag tror att det bidrar till att vi närmar oss varandra på flera olika plan, och att vi på så sätt kan visa att vi är delar av ett gemensamt skolsystem.

Bild: pixabay.com