Vårt gemensamma rum

Jag åkte tåg häromdagen. Tåget var fullsatt. Där fanns unga människor, som surfade på datorer eller lyssnade på musik i sina hörlurar. Där fanns äldre människor som satt och småpratade, eller tittade ut genom fönstret. Där fanns medelålders män och kvinnor, varav någon tog ett glas vin under resan. Och där fanns barn i olika åldrar.

Det är sällan helt tyst i en vanlig tågvagn. Dels ger själva tåget och rälsen ifrån sig en hel del ljud. Men även resenärerna pratar, rör sig, pratar i telefon....  Det gäller förstås även barnen, som kanske ger ifrån sig glada tillrop, berättar något för sitt ressällskap, eller kanske blir ledset en liten stund och behöver tröst.

Under min tågresa hörde jag en vuxen person återkommande gånger sucka högljutt, följt av ett "Ah, men..." . Suckarna kom när hen tyckte att något barn lät lite för högt.

Detta fick mig att fundera: Vilken toleransnivå har vi egentligen gentemot varandra i våra gemensamma rum? 

I vårt samhälle möts vi dagligen i olika typer av icke-privata rum. Det kan vara i kollektivtrafiken, som här. Men också exempelvis i affärer eller på gator och torg. Vad är det som gör att vissa – ­påfallande ofta vuxna – anser sig ha rätt att sucka och ondgöra sig över andra – påfallande ofta barn och deras föräldrar? 

Vilka förväntningar har vi på att människor i det offentliga rummet beter sig på det sätt vi själva anser vara det rätta? Är förväntningarna på småbarnsföräldrar att de ska försöka hålla sitt barn så tyst som möjligt i det gemensamma rummet, för att det annars "kan störa andra" (vuxna)? Har vi samma syn på hur mycket vuxna får låta, som på hur mycket barn får låta? Är barns ljud mer störande än vuxnas?

Förstås måste vi försöka visa hänsyn gentemot varandra och likaså tala om för varandra var våra gränser går, om de utmanas.  Men vi måste också ha förståelse för att alla inte tänker lika som vi själva, och samtala med barnen om det. Barn förstår att människor kan tänka och tycka olika.

Men vi måste få ta viss plats i vårt gemensamma rum. Oavsett ålder.

I maj skrev Mikael en text som reflekterar över människors inställning till  "barn som stör". Läs den här.