lördag 28 juni 2014

Jag skriver. Därför är jag.


Så länge jag kan minnas har jag varit en skrivande människa. Jag lärde mig att läsa och skriva tidigt – jag var fyra-fem år – och kan faktiskt inte minnas hur det var innan dess. För mig har skrivandet alltid varit ett sätt att få fatt på och bearbeta mina tankar och ett sätt att minnas mina upplevelser. 
How do I know what I think until I see what I say?
(E.M Forster)
 Jag har skrivit mycket brev, dagböcker och berättelser genom åren. I dag hjälper skrivandet mig först och främst att reflektera. Reflektionerna hjälper mig att undersöka vad jag vill och tycker. De hjälper mig att befästa mina kunskaper, att förstå både mig själv och andra och att hitta de vägar i livet som jag vill följa.

Det jag skriver om och reflekterar över får jag inspiration till på många olika sätt. Jag reflekterar över sådant jag ser och hör omkring mig i mitt dagliga liv – på bussen, i mataffären och andra ställen där människor möts. Jag reflekterar över sådant jag omges av i mitt arbete som förskollärare och jag plockar upp sådant jag tar del av genom mina dagliga möten med barn. Jag läser andras bloggar och följer resonemang på sociala medier. Jag funderar över saker jag läser i böcker och tidskrifter. Jag funderar över barnkulturella uttryck och kultur skapad för barn. Och förstås reflekterar jag över sådant jag tar del av genom medierna. Här i bloggen Barnkulturen har vi valt att nischa vårat skrivande och våra reflektioner kring sådant som har beröringspunkter med barns kultur.

En del av mitt skrivande är bara för mig. Det är råmaterial. Ofta obearbetade tankar med vassa och skrovliga kanter. Andra gånger med en massa fluff. 

Andra delar av mitt skrivande vill jag dela med mig av. Jag vill prova resonemang tillsammans med andra. Jag tänker att det är vad Helena Roth, @HERO_respondi,  kallar "att provtänka" (läs här) Mitt provtänkande som oftast sker här i bloggen eller på twitter, ger i bästa fall reaktioner och reflektioner hos andra, och studsar tillbaka till mig. Det gör att jag får nya perspektiv på mina resonemang 


Ett samtal som ledde till nya reflektioner hade jag häromveckan på twitter tillsammans med Karin Hallingström, @nirakkaha, med bakgrund i ett blogginlägg som Mikael hade skrivit (läs här). Karin skrev sedan ett inlägg i sin blogg  med inspiration från Mikaels text (läs här). Med stolthet och ödmjukhet konstaterar vi också att även andra personer har skrivit blogginlägg som har inspirerats av våra texter (inlägg av Ann Kronberg Larsson, @annklarsson här och här och av Åsa Anevik, @FrokenAsaA, här).

Även om intrycken som leder till mitt skrivande har sin grund i det jag ser och hör i världen runt omkring, så är uttrycken mina. Jag är jag. Men reflektionerna (och reaktionerna) får mig att utvecklas.
You're always you, and that don't change, and you're always changing, and there's nothing you can do about it. (Neil Gaiman ur The Graveyard book)

Bild hämtad hos pixabay.com

lördag 21 juni 2014

Berättelsen om den goda läsningen


När vi öppnar en bok måste vi själva öppna oss för boken. Vi måste hitta fokus och motivation. Ibland läser vi av lust, ibland måste vi läsa av nöden. Kanske har du som jag någon gång känt ett motstånd till en text? Ibland beror det på att jag är för trött för att läsa. Ibland har det hänt att översättningen har varit så dålig så att det givit motstånd. Kanske har författaren har ett språk som inte tilltalar mig.

Det har hänt att jag läst om en sida många, många gånger, till dess att jag insåg att det inte var läge att läsa. Intresset eller orken räckte inte till. Tankarna vandrade iväg, blicken eller tanken sökte sig bort från texten, till det där som hände på andra sidan fönstret: "En sån lustig fågel..." –  tweet!

Jag talar om det som kallas för litteracitet. Litteracitet handlar om att se på och förstå läsning ur ett vidgat perspektiv. Läsning är aldrig bara en fråga om att kunna läsa. Texter är oftast omgärdade av en mängd förväntningar, av förförståelse och till och med av fördomar. Om man till exempel har hört något om boken av andra, eller om man har tidigare erfarenheter av författaren, kan det underlätta och skapa goda förutsättningar för läsningen. Med ett vidgat litteracitetsbegrepp kan faktorer som omgärdar och påverkar läsningen av texter åskådliggöras. Om vi är öppna och mottagliga för att läsa handlar således inte bara om graden av färdigheter i att kunna läsa och begripa svåra ord, inte heller bara om läsvana – även om erfarenheten spelar stor roll. Med hjälp av Vygotskijs teorier kan man tala om sociala aspekter i läsningen: Vad läsaren vet, kan och har lärt sig av andra, ger förutsättningar för hur mottaglig läsaren blir för texten. Läsaren behöver en väg in: någon eller något som förbinder läsaren med texten.

Om man till exempel vill att barn ska börja läsa i högre grad, är det nödvändigt att skapa ett intresse för texten och ge barnet ledtrådar. Ett sätt kan vara att berätta om läsupplevelser. Hjälp barnet att låta läsningen bli en berikande upplevelse.

Människor föds inte med samma förutsättningar för att kunna lära sig läsa. Det kan upplevas som att vissa har talang, medan andra ständigt möter svårigheter. Till stor del är det sociokulturella beteendemönster som påverkar läsvanorna. Det vill säga, läsningen påverkas av om föräldrar, syskon eller andra vuxna i barnets närhet själva läser. Om föräldrar läser för sina barn ger det bättre förutsättningar för läsinlärningen. Lägg också till hur intresserade de vuxna är av att samtala med och berätta saker för sina barn. Lika viktigt är att lyssna till barnens berättelser. Elisabeth Björklund skriver i sin avhandling "Att erövra litteracitet: små barns kommunikativa möten medberättande, bilder, text och tecken i förskolan" (2008) att berättelsen är en av de mer betydande nycklarna till läsförmågans utveckling.

Läsebok anno 1926



Jag menar att det betyder mycket för barn att bli lyssnade på i relation till sin läsförmåga. När jag som vuxen visar intresse och öppnar mig och gör mig beredd och mottaglig för barnets berättelse, signalerar jag en öppenhet. Genom att visa intresse och nyfikenhet kan jag förhoppningsvis förmedla, eller till och med överföra, lustfyllda känslor kring berättelser till barnet. Jag visar att berättelser är viktiga. Av berättelser om andra kan vi lära oss något om oss själva. Symboler, drömmar och igenkänning bidrar till att forma oss till de människor vi vill bli.

Berättelser kommer i många olika format och medier, däribland boken. Det är inte alltid så enkelt som att bara öppna en bok att börja läsa den. Redan vid mötet med omslaget startas en rad associationer och förväntningar skapas. Så visst döms boken utifrån sitt omslag, trots att det inte alltid säger något om innehållet.

Att kunna avkoda ord till begriplighet, istället för att se en massa bokstäver huller om buller är en sak. Men att kunna läsa med flyt och förståelse kräver vana. En vana som kan underlättas betydligt om det finns lust för läsandet. Varför läser man? Jo, för att möta nya berättelser.
Människan har beskrivits på många olika vis. Hon har exempelvis beskrivits som tänkande, skapande och lekande. Jag vill sammanfatta det som "den berättande människan" (Mia har tidigare berört det i blogginlägget "Livs-viktiga berättelser" från den 22 mars 2014).

Berättelser finns som sagt i flera former. En berättelse kan leda till en annan. Därför ser jag egentligen ingen motsättning i att barn spelar tv-spelet, ser filmen, och leker med "The Hobbit" i Lego.  Måhända kan det upplevas som bakvänt att spela Harry Potter TV-spelet innan man läst boken. Å andra sidan kan det betraktas som en lättsam introduktion till bokserien, vilken vi antagligen föredrar att se som den ursprungliga versionen. Men att ställa pappersutgåvan mot den digitala interaktiva versionen är feltänk i min mening. Berättelser i olika medier berikar varandra. De skapar vägar, och ger ingångar till djupare förståelse för berättelser som något större än bara en bok. (Hur jag tror att det påverkar våra kognitiva förmågor får jag spekulera kring, och fördjupa en annan gång).

Så innan ni sätter en bok i händerna på ett barn, ladda den med förväntningar. Har ni lyssnat på barnet vet ni förhoppningsvis vad barnet attraheras av och intresserar sig för. Att ta en svängom  med en berättelse är inte alltid lätt. Men vad gör det om det blir en fuldans, så länge det är en dans med lust och glädje?




söndag 15 juni 2014

Vad är det vi lär? - En reflektion



Det här inlägget är mina tankar och min reflektion kring gårdagens inlägg av Mia, om vad vi tar med oss av det vi lär oss:

Föreställ er att kunskapstörst liknas vid en slag hemlängtan. Det vi lär oss tar oss till nya platser. Platser att längta till. Vi kan ju alla känna oss lite vilsna ibland. Men när vi får nya kunskaper får vi nya perspektiv. Vi får lite distans till, och överblick över, vår egen position. Den nya kunskapen kan innebära att vi omvärderar våra hem – alltså det vi har tagit för givet. När vi sitter i klassrummet eller i föreläsningssalen är det som om att vi får se en karta över ny terräng. Det vi lär oss är stundom svårt att förstå, i andra fall känns det fullständigt logiskt – som att "det borde jag redan ha räknat ut!" Resonemang och teorier är vägar och stigar som leder från den kända platsen till en annan ort. Nya kunskaper kan ge en känsla av att hitta hem. Det blir plötsligt som om att bitarna faller på plats.

                                             "This makes sense!"

Men vad stannade egentligen kvar efter utbildningen?
En beredskap!

Jag menar att den typ av kunskap som stannar är lärdomar som sätter en i ett sammanhang av betydelse. Det handlar inte om förutsägbara faktakunskaper. Det handlar om den kunskap som "för oss hem" eller "definierar våra hem" på meningsfulla sätt. Kanske vi inte alltid kan peka på källan till vår kunskap? Kanske tvivlar vi på vad vi har lärt oss?

Jag tycker att det egentligen handlar om att inte vara främmande för nya ord och begrepp, och att göra bekantskap med vissa resonemang. Ofta ser jag det  som om att vi blir ett eller par perspektiv rikare. Därför resonerar jag kring ifall "att veta är att kunna förstå", och att kunskapen handlar om att  kunna göra skillnad på åsikt, fakta och teori?

Saker vi lär oss känns som en naturlig del av den egna identiteten. Det är svårt att tänka tillbaka på vem man var innan man lärde sig allt det nya. Det kan kännas som ett annat liv.

Så när jag tänker på vad det är som jag har tagit med mig från min studietid, så tänker jag att det kanske är som med lokalsinnet? Har man en gång varit på en plats, så hittar man oftast dit igen. Man kanske inte alltid hittar den snabbaste vägen. Man kanske inte heller kan beskriva vägen för någon annan på ett begripligt sätt. Det man har lärt sig blir främst till värdefull kunskap om man har gjort den till sin egen erfarenhet. Den kunskap man tar med sig är de som växer upp ur de frön av lärdomar som planterats i en. För att de ska gro kanske de behöver väckas och kultiveras?

Egentligen är det förstås aldrig frågan om att "hitta hem", snarare handlar det om att resa och landa på nya och högre platåer. Ju högre upp desto bättre vy. Tyvärr är ingen trappa dit den andre lik. Så om man blir klokare på grund av utbildning är en helt annan fråga. Däremot har kunskapen förändrat mig. Den kunskap som stannar är den som visar på att jag utvecklats. Det som återstår är två saker: dels att lita på sina nya kunskaper, dels att vara ödmjuk med att andra inte har samma kunskaper.

lördag 14 juni 2014

Vad är det vi lär?

Jag träffade en före detta studiekamrat i veckan. Vi pratade om vad vi upplevde att vi hade lärt oss under studietiden. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på allt hon lärt. Men att hon har nya, djupare kunskaper menade hon att hon känner av, och att det visar sig främst i samspel och diskussion med andra.

Vårt samtal gjorde att jag började fundera över det lärande som hela tiden pågår i människors liv. Vad är det i det vi lär oss som "stannar kvar"? Vilka uttryck tar det sig?

Jag har alltid tänkt att "allt man gör är erfarenheter". Visst kan vi ångra sådant vi har gjort, men det kan inte kan göras ogjort och därför är det onödigt att lägga ner för mycket energi  på att ångra sig. Vi kan ju dra lärdomar av det vi gjort och göra andra val nästa gång utifrån våra erfarenheter. Erfarenheterna formar oss till dem vi är. 

Men hur är det med lärande? Jag tänker att vad vi lär oss påverkas av många olika faktorer. Man kanske kan tro att det enbart är intresset som styr vad vi lär. Men så enkelt är det inte. Vi kan ju också lära oss sådant som vi inte är särskilt intresserade av. (Ett intresse kan förstås väckas i samband med sådan lärsituationer.) Hur vi lär oss, av vem vi eventuellt lär oss och vad syftet är med att vi lär oss kan också påverka vårt lärande. I skolsammanhang påverkas även det vi lär oss av läroplaner, kursplaner, mål, diskurser ... Listan på vad som påverkar vårt lärande tar aldrig slut.


Vad är det vi minns av det vi lär oss? Vi kanske inte kan formulera alla de kunskaper vi tillskansar oss i ord, men utifrån tanken om att "allt vi gör är erfarenheter" tänker jag också att det vi lär oss blir en del av vilka vi är. Kunskaperna är del av de erfarenheter vi gör genom livet. De liksom finns där. I kroppen och i hjärnan. Därför tänker jag att vi inte lär oss något i onödan, även om vi kanske aldrig har konkret nytta av vissa kunskaper. Kunskap som vi använder oss av behöver vi reflektera över. Kanske diskutera? Och bygga vidare på.

Jag tänker att dessa tankar om lärande gäller alla människor. Vilka vi än är. Var vi än bor. Hur gamla vi än är. Hela livet är ett lärande, som börjar från och med vårt första andetag. Reflektionerna hjälper oss att växa.

Foto: photopin cc

söndag 8 juni 2014

Det hundrade inlägget - #100



Det här är inte slutet. Det är början. Vår ambition med bloggen har varit att forma ett forum för oss att förmedla våra tankar och idéer. För hundra dagar sedan bestämde vi oss för att delta i bloggutmaningen #blogg100. 100 blogginlägg på hundra dagar. Vi lyckades.

Det blev det som en kickstart för att få fart på bloggandet. Men från och med nu kommer bloggen inte att uppdateras dagligen. Vår förhoppning är att antalet ska ligga på mellan ett och tre inlägg i veckan. Vi får pröva oss fram.

Vi har tillsammans både bred och djup erfarenhet av barn och barnkultur, vilken vi har tillskansat oss genom arbetslivet, genom studier, i vår roll som föräldrar, samt genom ett genuint intresse. Att den här bloggen behövs är självklart för oss. Det finns inga andra bloggar som behandlar barnkulturen på samma vis som denna. Det finns många bra bloggar som har sin utgångspunkt i föräldraskap, skola, fritids, förskola och forskning  och så vidare (se bara blogglistan här till höger!) Vår tanke är att skriva våra inlägg utifrån många olika perspektiv. Detta är möjligt då vi har kunskaper och många års erfarenheter.

Kanske kommer bloggen kunna vara en del i ett större projekt med flera kanaler så småningom? Om det blir verklighet och hur det i så fall kommer att se ut? Det vet vi inte. Att säga något om det vore att gå händelserna i förväg.

Vi vill bidra till bättre kunskaper och förståelse för barn och för barns egen kultur. Vi vill utmana och prova idéer. Ibland tillåter vi oss att göra smått filosofiska utflykter. Vi strävar efter att ha en kritisk blick i bloggen, men försöker ändå vara sympatiska gentemot barnens egna perspektiv Det finns mängder av föreställningar om barn och barndom som många tar för givna. Vi vill vara där och "peta" lite, för att vidga perspektiven. Kanske är det ibland nödvändigt att säga det uppenbara. Men förhoppningsvis säger vi ibland något som kan få dig att tänka i nya banor.

Vi hoppas att du vill fortsätta att läsa vår blogg och sprida bättre kunskap om barnkulturen tillsammans med oss. Tack för att du läser!

lördag 7 juni 2014

Förskolan vilar på demokratins grund - #99



Förskolan ska ta till vara och utveckla barnens förmåga till ansvarskänsla och social handlingsberedskap, så att solidaritet och tolerans tidigt grundläggs.
Förskolan ska uppmuntra och stärka barnens medkänsla och inlevelse i  andra människors situation. Verksamheten ska syfta till att barnens förmåga till empati och omtanke om andra utvecklas, liksom öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt
Förskolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram,
Varje barn ska ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar och göra val utifrån de egna förutsättningar
Barnen ska få möjligheter att utveckla sin förmåga att iaktta och reflektera. Förskolan ska vara en levande social och kulturell miljö som stimulerar barnen att ta initiativ och som utvecklar deras sociala och kommunikativa kompetens.
(ur Läroplan för förskolan 1998/2010)
Det är inget litet ansvarsuppdrag vi har i förskolan... Men hur gör vi då, för att arbeta mot dessa ambitiösa, men viktiga mål?

Jag arbetar med de allra yngsta barnen på förskolan:  ett- och tvååringarna. Det är viktigt att börja förmedla värden kring solidaritet och medmänsklighet redan från början. När gruppen formas är det viktigt att pedagogerna finns med, handleder och samtalar med barnen direkt kopplat till konkreta situationer. Pedagogernas förhållningssätt är av stor vikt. Om en grupp formas där empati och omtanke finns med i vardagen tror jag att vi skapar en bra grund att bygga vidare på. 

fredag 6 juni 2014

Flaggornas dag - #98

Det är två veckor till midsommar. Många elever och lärare längtar säkert efter sommarlov. Men idag är det den sjätte juni, den svenska nationaldagen. Många av oss är nog lite fundersamma och undrar vad vi egentligen firar.

Men jag tror många är glada för en helgdag. Dessutom är det lite befriande att det på denna, i sammanhanget nya helgdag, inte har etablerats några särskilda traditioner. Det finns inga måsten, eller obligatoriska resor till släkten. Detsamma verkar gälla många. På sociala medier har jag idag sett många olika förslag på hur man kan fira en dag som denna.

Personligen tycker jag att det är en dag som passar bra att vara med familjen och reflektera över vad det innebär att bo i Sverige. Vad är bra? Vad kunde vara bättre? En vän skrev på Facebook att hen gjort just detta med sin familj. Några av de saker de uppskattade mest var: "Att alla får säga vad de tycker, att det inte har varit krig på väldigt länge, och att alla är välkomna hit." Jag tänker att det är ett bra och viktigt intitativ att göra barnen delaktiga i den reflektionen. För att de också ska förstå att det är ett privilegium, att inte alla har det lika bra. Vi i Sverige tar kanske välfärden, demokratin och fri tandvård för barn och unga för självklarheter. Men hur ser det egentligen ut i världen utanför?  Utanför Sverige? Utanför Europa?

Hur var det nu Rousseau sa? Något i stil med att ....vid varje nedslagen bopåle, sätts en gräns och alieneras en granne...

En dag som den här kanske man kan ta tillället i akt och fundera på hur det har sett ut i Sverige rent historisk. Man kan ju ha ett projekt för dagen tillsammans med sina vänner eller sin familj: "Hur levde man för hundra år sedan i Sverige?" eller "Varför kallades det för Lort-Sverige?"  (Tvätta sig på en onsdag? Hur ska man då veta när det är helg?)

Vi åt sushi idag. På bussen lekte vi "gissa flaggan" och yngsta barnet överraskade oss  med sina kunskaper och sin förmåga att beskriva.Vi åt glass, och fick varsin liten flagga i glassen. Vårt "firande" blev ganske opretentiöst. Men passade bra på en sval, svensk nationaldag.

torsdag 5 juni 2014

En tur från barndom till vuxendomen - #97


Bland det första jag ser denna morgon är några unga män som klätt sig i "bästa söndagskostymen". Eller är det stora pojkar utklädda till vuxna? De ser alla glada ut, men lite vilsna.

På huvudet har det studentmössor och i ena handen håller de en flaska mousserande vin, eller är det möjligtvis champagne? I den andra handen hålls det antingen ett plastglas eller en mobil. På de sekunder jag hinner iaktta dem från bussen ser jag förväntningar blandat med viss förvirring. Jag misstänker att de höll på att koordinera den traditionsenliga champagnefrukosten.  

Lite senare går jag förbi några lastbilar där studentflaken håller på att förberedas. Stora högtalare lastas och specialräcken monteras. För dem som arbetar med detta är det "en dag på jobbet". Visserligen en annorlunda dag än det brukar, men det är likväl ett kneg. Jag undrar hur de män som jag ser arbeta med förberedelserna ser på dagar som dessa?

Studenttidens slut är en högtid att fira. Det är slutet på en era. Nästa steg de ska ta gör de rakt in i vuxenvärlden – eller hur man nu ser på vuxendomen. (De är ju redan över 18 år, så de är i alla fall inte barn längre.) Som ni vet är det inte som att gå in i ett nytt rum "Ett steg och du är i stora fina salongen". Övergången från ungdom till vuxendom föreställer vi oss ofta att den sker gradvis. Vi ser den kanske som en process där vi som regel vill visa oss allt mer kontrollerade, civiliserade och framförallt mogna nog att ta fullt ansvar för oss själva.

På vägen hem från jobbet ser jag ett studentflak rulla förbi. Något inom mig bävar för vart detta spektakel ska ta vägen, Jag ser vilt vinkande studenter och hör visselpipor och lite för hög musik. Men jag ser i alla fall inget ölsprutande.

"Man blir inte klokare med åren, man blir bara mer sig själv" Om jag inte minns fel så var det vampyren Armands ord i En vampyrs bekännelser av Anne Rice. Man blir möjligen mer insiktsfull om vad man inte kan och behärskar. Den största skillnaden är att det som kallas kris när man är vuxen, kallades för trots när man var barn.

Så när blir vi vuxna? Om vi utgår från barnrättskonventionen så sker det över en natt, då vi fyller 18. Men det är ju mer en juridisk fråga. Handlar det om psykologisk och social mognad? Eller är det som de där simlektionerna: plötsligt efter många lektioner så lossnar det. Eller är det mer som Neil Gaiman sa när han besökte SVTs litterära magasin Babel? Att vi alla vuxna egentligen är förklädda barn. Vi är ändå alla människor, gammal som ung.

I allt detta oväsen och larm finns något som jag som vuxen tycker verkar skört och nästan poetiskt. Oavsett, så tror jag att denna ritual är nödvändig och viktig för många, för att markera övergången från barndom till att iklä sig rollen som vuxen.

onsdag 4 juni 2014

Barn och livsfrågor - #96

Finns tandfén? Min kompis Pelle sa att det är föräldrarna som lägger pengar i vattenglaset
Vad tror du? 
Jag vet inte. Men jag vill tro att tandfén finns.
Frågor som vi funderar på som vi inte vet svaret på, som kanske inte har något svar, eller som iallafall inte lätt låter sig besvaras, kan kallas för livsfrågor. Öppna, filosofiska frågor som kanske tangerar det andliga. Eller existentiella frågor.
Livsfrågor kan inte besvaras med hänvisning till fakta. Men det betyder inte att de inte kan besvaras överhuvudtaget. Det är vår övertro på vetenskapen som fått oss att anse att det som inte kan fastställas med forskning är vare sig vetbart eller värt att veta. I själva verkat är vi tvungna att svara på de existentiella livsfrågorna, vare sig vi vill eller inte.   Vi svarar på dem genom vårt sätt att handla och leva.
(Bo Dahlin, "Om undran inför livet - barn och livsfrågor i ett mångkulturellt samhälle" 2004)


Forskning och vetenskap är viktigt. Men allt går inte att förklara. Och vissa saker kanske inte ska förklaras. Såsom "tandfén". För ibland kan det vara skönt att inte veta. Det kan finnas poänger med att få vila i att allt inte är förklarat.

Jag tänker att det handlar om att få prova sig fram kring vad man tycker och tänker. Både som barn och som vuxen. Därför tänker jag att barns filosoferande kring olika livsfrågor har mycket gemensamt med leken. I leken och i fantasin kan man prova sina tankar.

tisdag 3 juni 2014

Children are not rats - #95



2008 höll Leif Strandberg som är Vygotskijkännare, ett intressant tal som jag har tagit del av via inspelning (länk här). Jag fastnade framförallt för några ord. Strandberg hänvisar till Jean Piaget, den schweiziska kunskapsteoretikern och pedagogen som lär ha sagt:

Children are not rats.
Children think.
Children are thinkers

Men såg man verkligen på barn på samma sätt som man såg på råttor, runt förra sekelskiftet? Jag tror att man kanske ska förstå liknelsen som att man såg barn som djuriska, vilda och styrda av sina impulser, snarare än att vara självständigt tänkande varelser. Man ansåg att barn fick synas men inte höras. Lärarens roll var inte bara att utbilda utan även att fostra barnen. Man menade att barn skulle lära sig att så att säga "bete sig civiliserat". Mina tankar går till domptören som tränar och dresserar vilda djur att uppträda.

Man kan läsa i Svensk läraretidning från 1895 att man inte bara ansåg att aga var bra, det var närmast att betrakta som hälsosamt. Med tukt skulle eleverna väckas till samvetsgranna människor. Att hålla barn i skola var inte bara gott för barnens bildning, de skulle hållas borta från gatorna där de kunde uppfattas som störande. Ordning och reda var vägen till att bli en god samhällsmedborgare. Därför var självdisciplin viktigt.

Piaget uttryckte något mycket viktigt. Hans röst var nödvändig. Att ha förståelse för att barn kan tänka och känna självständigt känns kanske uppfattas som självklart idag. Men så har det alltså inte alltid varit.

Det är fortfarande inte ovanligt att man läser eller hör om hur barn beskrivs som vildar, det vill säga att de beter sig djuriskt och att de stör. Barnen betraktas inte vara utforskande när de testar gränserna för vad man får eller inte får säga och göra.

De må vara impulsiva och ha lite dålig koll på läget ibland. Och visst är det så, att vilket beteende som helst är inte accepterat över allt. Det skadar dock inte att stundom ta tillfället i akt och påminna oss själva om att barn må vara små till växten, men de bär på stora tankar. Det är skillnad på råttor och tänkare. Hur vi fostrar våra barn vittnar om hur vi vill forma allas vår framtid.

måndag 2 juni 2014

"Make good art..." - #94

En författare som har otroligt många kvaliteter är den brittiske författaren Neil Gaiman. Han ger uttryck för att vara en mycket allmänbildad man. I sina böcker väver han in historia, religion, samhällsfrågor … samtidigt som de är fulla av mytiska inslag, monster och magi. Det rör sig om en författare som skickligt skapar kreativa hybrider mellan dessa urgamla myter och moderna fenomen. I American gods finner man till exempel en TV-gud. 

Man frestas att kalla Gaimans verk för fantasy. Men den beteckningen blir lite missledande. Större delen av hans litteratur bör hellre ses som så kallad urban fantasy. Denna genre innebär att berättelserna har sin bas i den verkliga värld vi själva lever i. Men alldeles nära...närmare än man kan tro... öppnar sig hemliga och fantastiska världar, där märkliga personligheter och underbara ting lurar i dunkla vrår.
 Gaiman är inte vilken sagoberättare som helst. Hans texter går inte lätt att kategorisera. Han väver intrikata berättelser som överlappar varandra. En ny berättelse kan dyka upp inne i en annan.

Han skriver för både vuxna och barn och har ett fantastiskt tilltal till båda målgrupperna. Inga vattentäta skott finns emellan dem – han skriver för alla människor – för dem som vill läsa hans historier.  När Gaiman var gäst hos Jessica Gedin i SVTs litterära magasin Babel (1 juni 2014), fick han frågan om vad som är den största skillnaden mellan att skriva för vuxna och barn. Han svarade att den största skillnaden är att han kan behålla de tråkiga delarna då han skriver för vuxna. Se inslaget med Neil Gaiman i Babel här.

En av de första böckerna av Neil Gaiman som jag läste, är boken Stjärnstoft, eller Stardust, som den heter i original.Stjärnstoft handlar om pojken Tristan, som bestämmer sig för att hämta en fallen stjärna till flickan han är förälskad i. Stjärnan tänker han hämta i Älvalandet, dit han bara kan gå under en kort period varje år. I Älvalandet inser han att Stjärnan har formen av en flicka – Yvain. Stjärnan vill alls inte följa med Tristan till staden Wall, där han kommer ifrån. Istället upplever Tristan och stjärnan Yvain många magiska äventyr i Älvalandet.
Till en början var ljuset på himlen inte större än månen, men sedan tycktes det större, oändligt större, och hela dungen darrade och skalv och allt levande höll andan och eldflugorna brann starkar än de någonsin brunnit förr, var och en övertygad om att detta äntligen var kärlek, men till ingen nytta…
Och sedan…
Det hördes ett brak, skarpt som ett skott, och ljuset som hade fyllt dungen var borta.
Eller nästan borta. En dunkel glöd pulserade ur hasselsnårets mitt, som om  ett litet moln av stjärnor glimmade där.
Så hördes en röst, en hög, klar kvinnoröst som sade ”Aj” och sedan, mycket lågt, sade den ”JÄVLAR” och sade den ”Aj” en gång till.
Och sedan sade den ingenting alls, och tystnad rådde i gläntan
Ur Stjärnstoft, Neil Gaiman (B. Wahlströms bokförlag 2000, s.68)

Stjärnstoft är också filmatiserad. Personligen tycker jag mycket om den. (Men läs gärna boken först!)

Titeln på blogginlägget: "Make good art", är ett citat av Neil Gaiman, hämtat från ett tal vid University of arts.
Life is sometimes hard. Things go wrong, in life and in love and in business and in friendship and in health and in all the other ways that life can go wrong. And when things get tough, this is what you should do.
Make good art.
Du  kan höra hela talet, eller läsa en transkription här

Digital dialekt - #93



Jag är vad man kallar för "digital invandrare". Dagens barn är däremot så kallade "digitala urinnevånare". Det innebär att deras förutsättningar för digital kompetens sträcker sig vida över de förutsättningar jag någonsin har haft.  Barnen är uppvuxna med den digitala tekniken som en självklarhet. Med utgångspunkt i tillgänglighetsprincipen har de närmare till de färdigheter som kopplas till digital kompetens än jag hade som liten. Det handlar nästan om ett särskilt sätt att tänka. Det handlar också om tillgång till förståelse om hur man brukar datorer, surfplattor och appar. (Idag har man  börjat använda begreppet MIK - Medie- och kommunikationskunnighet. Se Statens medieråd

Digital kompetens handlar inte bara om förmågan att kunna läsa och skriva i digitala miljöer, det handlar även om förståelse och förväntningar på de möjligheter de olika digitala medierna erbjuder. Barnen tillhör vad jag kallar generation interface. Interface är länken mellan olika nivåer. En bild kan visserligen innehålla symbolik bara som den är, men den kan även ha en direkt funktion i den digitala miljön. Den kan exempelvis vara klickbar. Klicket tar användaren till en ny bild, text eller sida. Den digitala miljön innehåller nästan alltid mer än det man först ser. Det man har framför sig är inte sällan en del av ett intrikat nätverk. Ibland innebär det att det finns andra användare kopplade till systemet.

Vilka förutsättningar, färdigheter och erfarenheter som barnen har skiljer sig förstås åt. Det är nästan som att lära sig ett särskilt språk. Man kan vara intresserad, ha talang eller så kan man ha haft gynnsamma förhållanden. Till exempel kan man ha haft föräldrar som är kunniga i området. Därför talar jag gärna om förståelse för den digitala världen som digital literacy. Saknar man helt denna förmåga kan man därför betraktas som digital analfabet.

Den digitala tekniken är en cybernetisk förlängning av oss själva. Den digitala världen – där idén om den privata sfären och det offentliga rummet måste omförhandlas – är en integrerad del av vår verklighet. Den är en förlängning av verkligheten in i en konstruerad och virtuell värld. Paradoxalt nog är den både skild och sammanlänkad med verkligheten.  

Om man nu tänker att man kan förstå den digitala kompetensen som ett språk, så kan jag här göra en liknelse till hur jag i ett tidigare inlägg talade om teckenspråk. Jag skrev att jag egentligen inte kan teckenspråk. Jag behärskar däremot ett antal så kallade stödtecken, men igen grammatik. Min digitala kompetens ser ut på liknande sätt. Jag har en hyfsad teoretisk förståelse, men jag saknar "grammatiken" och färdigheter i programmeringen.

Det som är med stor behållning jag ser hur barnen lär sig och delar sina kunskaper, färdigheter och upplevelser med varandra. Och stundom med mig.