torsdag 15 maj 2014

Hans Arnold - #76


Minns ni monsterglassen? Hemglass lanserade en isglass under tidigt 80-tal, som inte blev någon större succé. Däremot var mina förväntningar höga på dessa monster som var designade av ingen mindre än konstnären Hans Arnold. Jag var vid tiden visserligen endast vagt bekant med namnet, men hans verk hade redan gjort intryck. Jag hade bläddrat i min pappas vinylsamling, och däribland fanns en ABBA-skiva som Arnold hade illustrerat. Dessutom var en av mina favoritböcker som liten "Allra käraste syster" av Astrid Lindgren. Det var just Hans Arnolds illustrationer som fängslade mig. Jag tyckte framför allt om uppslaget där systrarna Barbro och Ylva-Li rider genom stora hemska skogen. Uppslaget är textlöst och sidorna är fulla av detaljer. Stämningen är tät. "De elaka" är monsterlika gestalter som sträcker sina klor efter systrarna. Jag har länge varit en monsterfantast, och när jag läste bilden i "Allra käraste syster" kändes rysningarna av både skräck och välbehag. Det lustfyllda och lekfulla i bilden är påtagligt och hantverket likväl som den konstnärliga närvaron gjorde intryck.

 Ur Allra käraste syster

Hans Arnold (1925 - 2010) var redan etablerad konstnär, främst känd för sina sagobilder och monsterillustrationer, när jag upptäckte hans bildvärld som liten grabb. Hans blev bland annat känd för sina illustrationer i tidningen Veckorevyns "Veckans chock" eller hans sagobilder i boken "Bland tomtar och troll". Men det var först under mina egna konststudier som jag insåg vad han hade betytt för mitt  personliga skapande. Efter en diskussion på konstskolan Nyckelviken om förebilder, så valde jag att ta kontakt med Hans Arnold. Jag fick då möjlighet att möta honom i egen hög person.

Det blev ett helt kort möte hemma hos honom i Gamla stan i Stockholm. Han visade sig vara en gammal gentleman, lättsam och sympatisk. Det är nu väl drygt 15 år sedan vi träffades, men jag minns att vi talade om skapande processer. Jag erkände att jag sällan lyckades framställa den bild jag hade som ursprunglig idé, men att jag gillade den framväxande processen. Arnold svarade att han visste precis hur det skulle bli. Han var ett proffs, men samtidigt ödmjuk för sin förmåga och inför sin status som smått legendarisk inom sitt gebit.
Efter mötet hamnade jag på en lista som han hade, vilket till exempel innebar att jag fick personliga inbjudningar till hans vernissage. Jag är väldigt glad att jag fick träffa honom.  

 Självporträtt av Hans Arnold

Hans Arnolds bilder har en fantastisk detaljrikedom, de är lekfulla och burleska. Han förmänskligar djur och levandegör träd och blommor. Det myllrar av liv. Hans bilder är inte vulgära eller otäcka på riktigt, trots att de  ofta innehåller både naket och monster. Han erbjuder istället en lagom dos av det förbjudna och skrämmande till betraktaren. Vill man få en inblick i varifrån han har hämtat sin inspiration kan man med fördel läsa bilderboken (för en lite äldre publik) "Monstret som valp". Här ett litet smakprov:


Min syster avgudade nunnor och släpade mig till katolska kyrkan. Mor var protestant och drog mig till protestantiska kyrkan. Farfar var lokförare och med honom fick jag följa med till krogen. I kyrkorna lärde jag mig allt om helvetet, på krogen lärde jag mig allt om öl, svordomar och snuskiga historier.


Så varför talar jag nu om min barndomsidol Hans Arnold? Jo, jag tänker på att de verk barn möter har skapats av någon. Att därför tala om för våra barn vem som har målat tavlan, skrivit boken eller vad hen heter som sjunger är väl inte så tokigt egentligen. Det kan innebära en fördjupad förståelse för verket. Om det inspirerar sätter vi oss själva - gammal som ung - i ett sammanhang. Våra intryck blir inte bara till nya uttryck – vårt eget skapande blir en del i en kedja. Bra konst talar för sig själv har jag ofta hävdad, men man kan nå andra nivåer i upplevelsen genom mer kunskap.

Så var inte bara schyssta mot de som har skapat verken, ge  barnen en rikare upplevelse. Vad vet vi om vad de kan göra med den kunskapen? Jag överraskades av hur vårt äldsta barn på eget bevåg skrev och ritade ett beundrarbrev till sin förebild.

Det mottogs och besvarades. Barnets lycka var fullständig och jag var förstås mycket stolt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar