måndag 28 april 2014

Det här med fostran - #59



Synen på barn varierar. Jag har velat tro på att föräldrar och personer som arbetar med barn skulle vara extra intresserade av dem. Gradvis har jag upptäckt att så inte alltid är fallet. Ibland säger man: "Mina barn och andras ungar". Det är rätt talande.

Jag läste igår ett blogginlägg av Petra Krantz Lindgren (läs den här), där hon reagerar över ett inslag om barn som trotsar, i TV4 Nyhetsmorgon. Blogginlägget är en skarp reaktion på ett klart bristande barnperspektiv i inslaget. För ett ögonblick trodde jag nästan de talade om hundar och dressyr.

Magdalena Graaf och David Eberhard  medverkade i programmet, för att de på något vis tydligen är sakkunniga gällande barn... Oklart hur. Men de har tydligen en massa egna barn och verkar tro sig kunna komma med universallösningar. Jag associerade till Anna Wahlgrens metoder, vilka jag finner mycket tvivelaktiga.
  
Det verkar som att många föräldrar famlar och söker sig till fabricerade lösningar som förväntas gälla för alla barn. Kanske är det en dyster konsekvens av otåliga eller stressade föräldrar? På inget vis är dock barnet eller föräldern betjänt av att barnet blir objekt för en viss fostran, eller att barn blir offer för trotsiga perioder. Barn går igenom flera faser i livet, men de upphör inte att vara individer för det. Och tro mig - du vinner på att låta barnen bestämma ibland.  Enkelt beskrivet, så handlar det om att lyssna på barnen.

Ha lite tålamod och lyssna på barnen. Kan vi verkligen tala om demokratiska rättigheter, och samtidigt inte lyssna på våra egna barn?

Det jag skriver om här handlar om ett förhållningssätt till barn som jag anser att vi vuxna måste ha. Det handlar absolut inte om att curla dem. Vi föräldrar behöver fortfarande sätta ramar för barnen att förhålla sig till (men det är en annan diskussion!).

Alla har vi olika förutsättningar, och våra idéer om fostran varierar. Därför finns inga universallösningar. Varje barn är en egen individ. Hen har säkert en massa likheter med andra individer, men som person är hen komplex. Fostran handlar således till stor del om vuxnas relation till sina barn. Att bygga goda relationer tar tid. Lura er därför inte att tro att det finns kvalitetstid i komprimerad form. Däremot skulle man kunna hävda att ju mer du umgås med barnen, desto mer kvalitetstid får du. Såklart måste du lyssna på dem också.

Om vi värderar demokrati högt, så är lyssnandet en vital del av fostran. Om du inte involverar barnen själva i fostran kan du lika gärna skaffa en hund.

Det finns stunder då det kan kännas tungt att fostra sina barn och ibland känner man sig inte som världens bästa förälder. Men jag är noga med att erkänna mina misstag, och be om ursäkt för dem. Jag är noga med att de ska få veta och förstå att det var jag som var stressad. Att det inte var deras fel om jag hade dåligt tålamod.

Det kan blir stundom tjatigt att fostra sina barn. Det är inte så ofta, men det händer ibland att jag tar till mutor. Jag frågar ibland barnen själva: Hur ska jag göra för att du ska ...? Det kan bli en axelryckning eller ett konkret förslag. Det viktiga var att jag visade mig intresserad av hens åsikt.

Jag skriver det en gång till - lyssna och involvera. Det är en relation ni jobbar på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar