Vilken barndom? - #29

Dagarna blir allt längre och barnen är ute och leker mer och mer. Sedan snön försvann har barnen kunnat återerövra sandlådor och lekparker. Cyklar plockas fram, pinnar samlas och snart är det varmt nog för vattenkrig ut.

Men vad är egentligen barndom? Vad innebär den? Och varför säger vi inte vuxendom? Det korta svaret är att vuxna står för normen, och barnen är de som avviker från denna norm. Det verkar även som att barndom är ett begrepp som vi vuxna använder i betydligt högre grad än vad barn gör. Vi minns vår barndom. Barndom verkar alltså vara något vi betraktar i backspegeln.

Vad innebär det att vara i sin barndom, här och nu? Det vet såklart bara barnen själva, vi vuxna är utomstående betraktare.

Dagens barns barndom skiljer sig såklart från den barndom som de vuxna hade då de var barn. Samhället har förändrats. Vi har nya tankar och idéer om hur världen är konstruerad. Det finns andra tekniska förutsättningar att hantera vardagen. Men att vara barn idag innebär fortfarande som regel att behöva anpassa sig till den vuxna normen och den barndom som de vuxna har haft. Vi föräldrar använder inte sällan vår egen uppväxt som grund för hur vi själva fostrar våra barn. På gott och ont.

Barndom är alltså något som förändras över tid. Historiskt sett har synen på barn varierat. Inte minst när det gäller hur och när man talar om barn. Barn har under perioder betraktats som små vuxna. De har antagits varit onda av naturen – med hänvisning till den bibliska föreställningen om arvsynden. De har setts som tomma kärl som ska fyllas med de vuxnas visdomar. Det har funnits mängder av olika föreställningar om barn, som över tid har förändrats.

Barndom i Paris ca 1920. Okänd fotograf

Barndom är alltså en social konstruktion. Vi har gjort en slags överenskommelse kring vad som definierar ett barn och därmed också barndomen. I barnrättskonventionen definieras barn till exempel enligt sin biologiska ålder: noll till 18 år.

När jag ser mina barn springa omkring glad i hågen, fulla av liv, när de leker och jag ser dem, här och nu – då är jag inte sällan där och fumlar med mobilkameran. Ofta kommer jag på mig och med lite fukt i ögonvrån vill jag vråla: "Minns detta mina barn, minns er lyckliga barndom!"