Disneydöden - #7

I morse lyssnade jag på Morgonpasset i P3, vilka hade Tiffany Kronlöf som dagens gäst. Om jag inte missminner mig nämnde hon ordet Disneydöden. Jag reagerade direkt, för jag har funderat en del på det där med hur skurkarna dör i Disneyfilmer

Disneydöden är för det första oblodig. Men det som gör det intressant är detta ständigt återkommande fenomen att skurkarna möter sitt slut genom att falla. De faller inte bara utför klippan, stupet eller ner i avgrunden. De faller också ut ur bild och ut ur berättelsen.

Varför är detta intressant i Barnkulturen? Jag menar att det har att göra med en moraliserande aspekt i barnfilmer. Ondskan ska besegras, men aldrig behöva stå till svars för sina gärningar. Istället drabbas ondskan av något som kan uppfattas som ödets ingripande, för att hjälten inte ska få blod på sina händer och bli en mördare.

Det hela kan förstås som "poetic justice" – synden straffar sig själv. För i Disneyuniversumet  är världen delad i god och ond. Det är en typisk dualistisk världssyn utan gråskalor. I denna värld kan ondskan inte segra. Och därmed har man säkrat "happily ever after".

Det blir dock platt och onyanserat, eftersom att skurkarna i detta universum aldrig förtjänar en andra chans på att visa på en mer komplex identitet.  

Blod i Disneyfilmer undviks nästan helt, därför att dess symbolik tangerar det tabubelagda. Det kan verka långsökt, men i exemplet Törnrosa – som sticker sig på spinnrocken –  finns en teori att blodet skulle symbolisera hennes första menstruation och det skulle därmed signalera sexuell mognad.

Disneydöden är ren. Blod är smutsigt och kan symbolisera något opassande. Dessutom så måste skurken bort utan att befläcka hjälten/hjältinnan. Och med bort menar jag inte bara dö utan alltså försvinna ut ur historien helt. För i Disneyuniversumet är det ödet som står för den  moraliska rättvisan.