Det pedagogiska alibit - # 16

Att barn inte når upp till önskade resultat i skolan är inte ett symtom på att skolan har en obestämd diagnos. Jag tror snarare att en otillräcklig skola är ett symtom på en skolpolitik som bör diagnostiseras.

Jag vill beskriva något som jag kallar för den pedagogiska diskursen. Det är ett sätt att se på barndom. En barnsyn, och ett förhållningssätt till barn. En diskurs kan förenklat förklaras som en världssyn och handlar om åsikter som bygger på föreställningar om vad som är rätt och sant. Genom en diskursanalys vill man förstå vad som egentligen sägs, tas för givet eller vad som undviks att sägas.

Den pedagogiska diskursen handlar om att all verksamhet där barn medverkar måste legitimeras som nyttig. Nyttan går först och beskrivs utifrån ett maktperspektiv. I den pedagogiska diskursen är utbildning det nyttigaste av allt. I diskursen finns tankar om att barn blir sårbara i framtiden om de inte har en vettig utbildning.

Jag menar att detta synsätt inte är konstigt, med tanke på hur vi idag inte sällan beskriver det nya klassamhället utifrån kunskap, uppdelat mellan hög- och lågutbildade.

Den pedagogiska diskursen riskerar dock att överskugga, såväl som övertrumfa, barnens estetiska erfarenheter. Det vill säga, att deras egna kulturella uttryck och intryck förminskas eller förbises.

Jag kan föreställa mig att elever blir skoltrötta, om de inte blir involverade i sin egen utbildning, eller när deras intressen behandlas med nedlåtande blickar. När den pedagogiska diskursen är aktiv riskerar den att begränsa barnens inflytande och det tror jag påverkar inte bara motivationen, utan även resultaten i skolan.

Kunskap är makt och jag argumenterar inte mot utbildning i sig. Det jag här vill påvisa är ett maktförhållande som objektifierar barnen. Borde inte barn vara subjekt för sin egen utbildning? Den pedagogiska diskursen är inte ond, tvärtom vill den gott. Men frågan är hur dess agenda formuleras och utageras. Varför utbildar vi våra barn?

Beslutsfattare har makt att göra mycket bra för barns utbildning, men när de talar om ett barnperspektiv så menar de vad de anser vara barns bästa. Detta är en retorik som syftar till att tolka barn som behövande. Beslutsfattarna tar då inte hänsyn till barnens egna perspektiv. Blir utbildningen adekvat då?

Det riskerar att bli en kamp som kan liknas vid Don Quijotes strid mot väderkvarnarna. Har beslutsfattare verkligen kompetens att väga in barns egen kultur i ekvationen? Jämför bara utspelet kring att vi bör begränsa dataspelande, det förväntades försvaga skolresultaten.

Missförstå mig inte. De allra flesta lärare och pedagoger ser och hör sina elever, och gör ett fantastisk arbete. Jag antar däremot att det blir svårare när direktiven uppifrån inte tar hänsyn till barnens perspektiv. Eleverna ska förstås inte skriva läroplanerna, men utbildningen måste upplevas som meningsfull.

Jag välkomnar #skolvåren som ett forum för utbyten av  idéer och en vilja att förbättra skolan, där tidigare praktiker och föreställningar om pedagogik konstruktivt utmanas. 

Detta inlägg kan också läsas som ett gästinlägg i skolvårens blogg