Barnkultur = Barnslig kultur? - #27

I det kulturutbud som riktar sig till barn varierar kvaliteten, liksom det gör i alla kulturella yttringar. Det verkar som om att det inte ofta tas hänsyn till de kvalitativa aspekterna när man skapar kultur för barn. Det blir lätt barnsligt när vuxna tror sig plocka lätta poänger genom att ogenomtänkt "skoja till det"

Kultur får gärna vara kul. Men barn förtjänar bra konst, musik, film och kulturuttryck. De intryck de får är en viktig komponent i deras egna uttryck. Man kan inte kalla barns smak för dåligt, om utbudet de erbjuds är uselt.

Men det finns bra musik som gjorts för barn. Musik som gjorts med respekt för lyssnaren ­

– oavsett ålder. Musik med känsla som gjorts för barn av artister som kan hantverket och där det lagts ner möda på de konstnärliga kvaliteterna. Det gör mig glad!

Här är några exempel på barnmusik som jag (som visserligen är vuxen) gillar:

Kalles klätterträd – Jojje Wadenius (från Goda´goda´); En flugas väg – Ebbot/Bröderna Lindgren (från Vuxen barnmusik); Elektrisk – Wilmer (från teveprogrammet Minimello); Min Tyrannosaurus Rex äter bara kex – Mikael Råberg och Tia Lindström

och så förstås... Fem myror är fler än fyra elefanter, James och Karin, Nationalteatern, Blommig falukorv, Georg Riedel, Jujja Wieslander, Electric banana band...  

Inte sällan gillar barn låtar och artister som Crazy frog, Sean Banan och Smurfhits. Barn förstår att de är målgruppen för dessa och gillar dessa för att särskilja sin smak från vuxnas. Barns smak kan uppfattas som en motkultur mot vuxnas "finkultur". För att det är kul!

Jag föreställer mig att yngre barn överlag behöver utforska och testa sin smak och det gör de utan prestige. Det innebär också att barn kan komma att uppskatta klassisk musik eller "svår" jazz. Till syvende och sist handlar det ju om vad som finns tillgängligt.

Om vi erbjuder barn att lyssna på många olika typer av musik – inte bara "barnmusik" – så får de möjlighet att utforska sin egen musiksmak!