måndag 31 mars 2014

I fablernas värld - #31


Fabler har funnits mycket länge. Redan de gamla grekerna berättade fabler. Ni som har barn har kanske lagt märke till att Barnkanalen visar Aisopos teater. Aisopos var slav, och levde på ön Samos, under 500-talet f. Kr. På Wikipedia går att läsa att "han lyckades tjäna sitt frigivande genom sin kvickhet. Dock blev han dödad på grund av sin spydighet". Aisopos fabler är bland de tidigast nedtecknade. Idag fick jag veta att även konstnären och vetenskapsmannen Leonardo da Vinci skrev fabler (länk här). Projekt Runeberg arbetar för att skapa fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur. Där finns en samling fabler, som du kan läsa här.  

Man skulle kunna tolka att fablerna innefattar en typ av kravpedagogik, då de syftar till att visa på fostrande lärdomar (även om fablerna inte exklusivt har varit riktade till barn). Många, exempelvis pedagogen John Locke (1632-1704) menade dock att de var bra för barn. Enligt Lockes filosofi föds barn som oskrivna blad, på vilka de vuxna överför sina visdomar. På så sätt skapas kloka barn. Andra, såsom filosofen J.J. Rousseau (1712-1778), hävdade istället att fablerna snarast var förvirrande för barnet. 

Räven predikar för gäss
Medeltida kalkmålning av fabeldjur i Tensta kyrka
 Fotografi av Lennart Karlsson, Historiska museet.

Traditionen med djur som berättar sedesamma historier kan förstås som ett bidrag till dagens förmänskligade djur som ofta förekommer i barnkulturen. Jag har närmast kommit att betrakta dem som ett signum för barnkultur. Djur och ting ges ofta ett starkt symboliskt värde, och det är kanske därför som jag gillar dem. Dessa bilder av människors goda och mindre smickrade sidor och egenskaper – förvisso förenklade – belyser något av att vara människa. 

Möjligen kan vi tycka att fabler är förlegade och att den typen av berättelser med sitt moraliserande hör till en tid då religiösa föreställningar hade en dominant position i vårt samhälle. Jag kan ändå inte låta bli att tycka om dem. Och visst händer det lite då och då, att jag berättar för barnen om Peter och vargen.

söndag 30 mars 2014

Fler bilder av barndom - #30

Idag blir det bilderna som får tala. Bilden av barn har som sagt varierat och de bilder vi ser av barn tolkar vi utifrån vår egen samtid. Bilderna skildrar små scener, en del är iscensatta, och visar den bild som fotografen vill förmedla. Fotografen är således en av alla som är med och konstruerar bilden av barndom.



Martha Holmes 1944, ca 1920, Raymond Prunin (France, 1950s), 1941 (UK), ?, Alfred Eisenstaedt (Paris 1963), William Gedney  1964, ca 1890, 1956

lördag 29 mars 2014

Vilken barndom? - #29


Dagarna blir allt längre och barnen är ute och leker mer och mer. Sedan snön försvann har barnen kunnat återerövra sandlådor och lekparker. Cyklar plockas fram, pinnar samlas och snart är det varmt nog för vattenkrig ut.

Men vad är egentligen barndom? Vad innebär den? Och varför säger vi inte vuxendom? Det korta svaret är att vuxna står för normen, och barnen är de som avviker från denna norm. Det verkar även som att barndom är ett begrepp som vi vuxna använder i betydligt högre grad än vad barn gör. Vi minns vår barndom. Barndom verkar alltså vara något vi betraktar i backspegeln.

Vad innebär det att vara i sin barndom, här och nu? Det vet såklart bara barnen själva, vi vuxna är utomstående betraktare.

Dagens barns barndom skiljer sig såklart från den barndom som de vuxna hade då de var barn. Samhället har förändrats. Vi har nya tankar och idéer om hur världen är konstruerad. Det finns andra tekniska förutsättningar att hantera vardagen. Men att vara barn idag innebär fortfarande som regel att behöva anpassa sig till den vuxna normen och den barndom som de vuxna har haft. Vi föräldrar använder inte sällan vår egen uppväxt som grund för hur vi själva fostrar våra barn. På gott och ont.

Barndom är alltså något som förändras över tid. Historiskt sett har synen på barn varierat. Inte minst när det gäller hur och när man talar om barn. Barn har under perioder betraktats som små vuxna. De har antagits varit onda av naturen – med hänvisning till den bibliska föreställningen om arvsynden. De har setts som tomma kärl som ska fyllas med de vuxnas visdomar. Det har funnits mängder av olika föreställningar om barn, som över tid har förändrats.

Barndom i Paris ca 1920. Okänd fotograf

Barndom är alltså en social konstruktion. Vi har gjort en slags överenskommelse kring vad som definierar ett barn och därmed också barndomen. I barnrättskonventionen definieras barn till exempel enligt sin biologiska ålder: noll till 18 år.

När jag ser mina barn springa omkring glad i hågen, fulla av liv, när de leker och jag ser dem, här och nu – då är jag inte sällan där och fumlar med mobilkameran. Ofta kommer jag på mig och med lite fukt i ögonvrån vill jag vråla: "Minns detta mina barn, minns er lyckliga barndom!"

fredag 28 mars 2014

Att bli en bättre pedagog - #28

"Vem som helst" kan inte arbeta i förskolan. Inte om vi vill att verksamheten ska hålla hög kvalitet.Det finns ett antal viktiga byggstenar i yrkesrollen för den som arbetar i förskolan. Det krävs medvetenhet, didaktiskt kunnande och praktisk klokhet. Det krävs också reflektion och vilja att utvecklas.  

Jag talar här inte  om att alla måste tillförskansa sig akademiska meriter. Den akademiska kunskapen är inte saliggörande - även om jag anser att teoretiska kunskaper behövs i förskolan. Jag tänker att de kan hjälpa oss att fördjupa våra reflektioner och vårt kunnande.    

Jag tror att något som också påverkar vilka vi blir i vår yrkesroll är människor vi möter som utmanar oss i våra tankegångar, bekräftar oss och peppar: Chefer, kollegor, människor vi möter i olika nätverk eller via sociala medier. Jag gillar att prata skolutveckling på Twitter. Många pedagoger som gör det pratar om "det utvidgade kollegiet". Jag tycker om den tanken. Det är stort att inte begränsas av en fysisk plats, för att föra pedagogiska samtal. Samtal som leder till reflektion och på sikt kanske leder till att jag blir en bättre pedagog...

(Jag heter MiaESa på twitter. Välkommen!)

torsdag 27 mars 2014

Barnkultur = Barnslig kultur? - #27




I det kulturutbud som riktar sig till barn varierar kvaliteten, liksom det gör i alla kulturella yttringar. Det verkar som om att det inte ofta tas hänsyn till de kvalitativa aspekterna när man skapar kultur för barn. Det blir lätt barnsligt när vuxna tror sig plocka lätta poänger genom att ogenomtänkt "skoja till det"

Kultur får gärna vara kul. Men barn förtjänar bra konst, musik, film och kulturuttryck. De intryck de får är en viktig komponent i deras egna uttryck. Man kan inte kalla barns smak för dåligt, om utbudet de erbjuds är uselt.

Men det finns bra musik som gjorts för barn. Musik som gjorts med respekt för lyssnaren ­
– oavsett ålder. Musik med känsla som gjorts för barn av artister som kan hantverket och där det lagts ner möda på de konstnärliga kvaliteterna. Det gör mig glad!

Här är några exempel på barnmusik som jag (som visserligen är vuxen) gillar:

Kalles klätterträd – Jojje Wadenius (från Goda´goda´); En flugas väg – Ebbot/Bröderna Lindgren (från Vuxen barnmusik); Elektrisk – Wilmer (från teveprogrammet Minimello); Min Tyrannosaurus Rex äter bara kex – Mikael Råberg och Tia Lindström

och så förstås... Fem myror är fler än fyra elefanter, James och Karin, Nationalteatern, Blommig falukorv, Georg Riedel, Jujja Wieslander, Electric banana band...  

Inte sällan gillar barn låtar och artister som Crazy frog, Sean Banan och Smurfhits. Barn förstår att de är målgruppen för dessa och gillar dessa för att särskilja sin smak från vuxnas. Barns smak kan uppfattas som en motkultur mot vuxnas "finkultur". För att det är kul!

Jag föreställer mig att yngre barn överlag behöver utforska och testa sin smak och det gör de utan prestige. Det innebär också att barn kan komma att uppskatta klassisk musik eller "svår" jazz. Till syvende och sist handlar det ju om vad som finns tillgängligt.
Om vi erbjuder barn att lyssna på många olika typer av musik – inte bara "barnmusik" – så får de möjlighet att utforska sin egen musiksmak!

onsdag 26 mars 2014

Insikt om språklighet - #26




Barn föds med tusen möjligheter till språkligheter, men det förutsätter att de ges minst ett språk – ett språk de kan kommunicera med andra i sin omgivning. Idag ligger fokus med stirrblick på läs- och skrivfärdigheter. Jag upplever att människor gärna lägger skrivregler på talspråket. "Det heter inte så!", säger någon språkpolis som mycket väl förstod vad som sades. Vi är idag fixerade vid det skrivna ordet. Det är varken konstigt eller fel, men något krampartat.
När vi talar om brister i barns och ungas läsförståelse måste vi fundera över vari problemen ligger. Det talas ofta om att framförallt pojkar är de som har svårigheter.

Jag tror det beror på att det finns en traditionellt stereotyp syn på pojkar som aktiva och utåtagerande men även mindre verbala. Och nu närmar vi oss min poäng: Att lyckas med läsandet och skrivandet beror på flertalet faktorer. Men jag hävdar att det viktigaste man kan göra är att prata med barn. Inte tillgjort tramsande utan prata normalt. Att ge en språklig grund kommer utifrån berättandet och konsten att lyssna.

                    De grundläggande principerna torde vara att
                    1. Umgås med dina barn.
                    2. Samtala med dina barn.
                    3. Lyssna på dina barn.
                    4. Berätta för dina barn.
                    5. Sist men inte minst, läs för dina barn.
                    (Nyckelordet är berättandet)

När barn ges ett verbalt språk, kan de benämna och med ord hantera omgivningen bättre. Att kunna tala om vad en känner och tänker ger förutsättningar att kunna lära sig läsa och skriva. Barn som försöker lära sig läsa men inte har orden verbalt, riskerar att möta skriftspråket som ett andraspråk. Det talade språket är, som jag ser det, förutsättningen för lyckad läsinlärning.

Allt detta kräver förstås ett visst mått av intresse för dina barn och dina barns intressen. Det ligger således på dig som vuxen att skapa goda förutsättningar att tala om sådant som är intressant för er båda. Det handlar också om att vara lyhörd. 

Därtill tycker jag att det är viktigt att vi ger våra barn en känsla för språk som något som skapar och låter sig skapas - av oss alla.



tisdag 25 mars 2014

Nöken och göken - #25

ALMA-priset till Barbro Lindgren! Valet kunde inte ha fallit på någon bättre. Jag gillade hennes böcker redan från början, och jag har kommit att uppskatta henne mer och mer genom åren. Inte minst sedan jag blev förälder själv. En flitigt spelad skiva i min familj genom åren har varit Goda' goda' som hon gjorde  tillsammans med Jojje Wadenius.

Det jag gillar allra mest med Barbro Lindgren är hennes barnsyn och hennes tilltal. Jag upplever att barnböcker ibland känns väldigt tillrättalagda. Men det gör aldrig Lindgrens böcker. Tänk bara på den knasiga pappan Loranga, eller morfarn som är så gammal att han tror han är en gök, i Loranga, Masarin  och Dartanjang.   Lindgren tänjer på gränserna på ett härligt sätt.

Jag tycker att Lindgren ser barn som de är, utan att värdera. I boken om Max bil blir Max och Lisa osams: "Max smäller Lisa" och "Lisa smäller Max". Lisa och Max börjar gråta. Mamman i boken hanterar konflikten på samma sätt som de flesta vuxna förmodligen skulle ha gjort - tröstar, och försöker hitta en lösning. Både barn och förälder kan känna igen sig. I Maxböckerna gillar jag dock inte att texten är någon slags transkriberat barnprat. Det är lite tramsigt.

Lindgren räds inte stora känslor. Min första bekantskap med henne skedde genom boken Jättehemligt, som bygger på hennes egen barndom. I boken hanteras svärta, och funderingar om döden till exempel.

Hennes utgivning är fantastiskt stor, och det är mycket som jag inte har läst (se utgivningen här). Lyllos mig, som har det kvar! Just nu läser jag till exempel Vems lilla mössa flyger? för första gången, och får bekanta mig med Barnhans, Nöken, Stenkulan och de andra. SÅ himla bra!

STORT grattis till Barbro Lindgren för Alma-priset 2014. Och stort grattis till oss alla, som får ta del av hennes stora litteratur! 

måndag 24 mars 2014

Lärandets rumsliga aspekter - #24


I dagar som dessa, när utspelen inom utbildningspolitiken mest handlar om det mätbara värdena, är det lätt att undra var helhetstänket har tagit vägen. Lärande är komplext – det är många delar som påverkar barns och elevers lärande.

Ett exempel på detta är lärmiljön, vilken har stor betydelse för lärande. Lärmiljön signalerar vilka aktiviteter och vilket lärande som är möjligt. Rum bär på en mängd förväntningar. Dess utformning påverkar vilken stämning som sätts när människor befinner sig i rummet, och det påverkar relationer och samspel. Miljön är del av värdegrunden. Vi måste därför reflektera över hur tillgänglig miljön är för barnen. Vi måste också fundera över hur den signalerar vilket värde som sätts på dem som vistas där.

Miljö är nämligen inget neutralt. I miljöer finns kunskaper, värderingar,  känslor, förväntningar, livsmönster och artefakter inbäddade
/Leif Strandberg, Vygotskij i praktiken (2006)
Lärandet är förstås inte knutet till ett klassrum, eller en specifik avdelning på en förskola. Lär oss gör vi på många skilda ställen: utomhus, i hemmet, på en utflykt ... Men det krävs att miljön väcker lust att lära.

söndag 23 mars 2014

Att bli upptäckt är stort. Att upptäcka är större! - #23


Att bli sedda är viktigt för oss, eftersom vi är sociala varelser. Att vi söker bekräftelse är väl därför inte särskilt märkligt. Att bli upptäckt tycker många är spännande. Det är ett bekräftande eller ett erkännande av en bedrift.

"Att bli upptäckt" och "att upptäcka" ska förstås inte ställas emot varandra. Det handlar snarare om en barnsyn där vi vuxna ser barnen som upptäckare.

Barn måste själva få uppleva och utforska. Vi talar ofta om att bevara barns naturliga nyfikenhet. Då krävs det att vi också ser dem och försöker att se vad de ser på. Alltså: vi måste utifrån vårt vuxna barnperspektiv sträva efter att sympatisera med barnets perspektiv.

Att inta barnens perspektiv bör ske både bildligt och bokstavligen: Sätt dig ner på marken eller lägg dig på golvet.
Men tro aldrig att det handlar om att sänka sin nivå. Att finnas på barnens nivå innebär snarare att höja sig över sin egen. Det betyder bland annat att vi erkänner att vi har olika kunskapshorisonter. Som vuxen har man som regel mer erfarenheter av världen än barnen. Det fina är att vi, oavsett ålder, kan dela upplevelser och kulturella referenser – även om vi troligen tolkar dem på olika sätt.

En del verkar tycka att barn i dag serveras "färdigfantiserade" upplevelser. Jag antar att man då i många fall syftar på så kallad skräpkultur. Men att film, TV och dataspel med sitt rika innehåll inte skulle ge utrymme för barns eget fantiserande är ren brist på förståelse för barnkulturen. Genom medierna och utifrån andra upplevelser och erfarenheter erbjuds barn stoff till lek. Det torde kräva visst mått av fantasi för att tolka alla dessa intryck. Det är en process som kräver tidigare erfarenheter och kunskaper. Inom hermeneutiken brukar man resonera: "Man måste ha förstått något, för att förstå något nytt".

Talar vi exempelvis om konstupplevelser, kan vi med fördel förbereda barnet och ge hen en viss förförståelse. Vi kan erbjuda kunskap om verkets upphov, eller berätta något intressant om konstnären. Men mötet med själva verket bör ske utan fördomar. Det viktiga är att lyssna på barnet innan vi ger vårt omdöme, så att vi inte lägger orden i barnens mun och ger dem "färdiga tankar" i huvudet.

I samtalet efter ett möte med ett konstverk finns många möjligheter till spännande diskussioner. Om barnet självt har fått upptäcka verket, kan hen också själv erövra en förståelse. Den tolkningen och förståelsen kan i samtal bekräftas eller förhandlas om, för att barnet ska få möjlighet att förstå att det finns flera perspektiv. Även den vuxne har goda chanser att finna nya perspektiv tillsammans med barnet. Risken som jag ser det är om vi talar om för barn vad de bör förvänta sig att se och uppleva. Då blir deras upplevelse styrd och ensidig.

Se förväntningen – dela förväntningen. Se upptäckten ­– dela upptäckten!

lördag 22 mars 2014

Livs-viktiga berättelser - #22

Vi har behov av berättelser. Vi har behov av att berätta historier för varandra. Berättelserna kan handla om om oss själva och våra erfarenheter, eller vara berättelser om andra personer. Många av oss har också behov av att höra eller läsa påhittade historier.  

Men vad är det i berättelserna som är så viktigt för oss? Berättelser får oss att reflektera över våra liv. Vi känner igen oss och ser likheter med våra egna tankar och värderingar. Eller tvärtom: innehållet i  berättelsen skiljer sig totalt från det vi själva är vana vid.  Berättelser kan ge oss nya perspektiv. Berättelser ger oss också möjligheter att prova känslor. Vissa berättelser får oss att skratta, andra  får oss att gråta. Vissa får oss att fundera. Vissa släpper vi med detsamma.  

Det finns en social och bekräftande aspekt då vi delar med oss av våra berättelser. Vi delar med oss av vår tid och uppmärksamhet till varandra. Berättelser ger oss möjligheter till samtal, reflektion och fördjupning. Berättelser hjälper oss att förstå och tolka världen.

Berättelser är viktigt för alla, oavsett ålder. När det gäller barn kan det också läggas till en språkutvecklande aspekt. Ett barn som blir lyssnat på när hen berättar något, får bekräftelse och vågar tala. Barnet får också möta mängder av ord, vilket kan verka språkutvecklande och lägga en grund för barnet att tillgodogöra sig det skrivna ordet.

Man brukar säga att "varje människa är en berättelse" . Det är förstås upp till var och en hur man vill formulera sin egen. Men andra människor är intresserade av det du har att berätta!

fredag 21 mars 2014

Juvenism - # 21


Dagens ord, hämtat från barnkultursymposiet på CBK (centrum för barnkulturforskning) är begreppet juvenism. Begreppet kommer från Elza Dunkels, som forskar om vad unga gör på nätet. Begreppet juvenism kan exempelvis jämföras med begreppen feminism eller rasism. Ett alternativt ord är begreppet barnism, myntat av barnkulturvetaren Margareta Rönnberg – som för övrigt kallar sig barnist.

När det gäller problematik som anses omgärda barn och unga så finns det som jag ser det klara fördelar med att samla och belysa dessa utifrån ett begrepp. Precis som feminism används för att belysa maktstrukturer där kvinnor behandlas orätt utifrån sitt kön, så kan juvenism användas på liknande sätt utifrån ålder.

Unga framställs inte sällan på ett stereotypiskt vis. Stereotyper som slentrianmässigt godkänns okritiskt av vuxna. De blir inte sällan utmålade som normbrytande, det vill säga att de inte gör som vuxna vill, eller som vuxna förväntar sig.

Med ett begrepp som juvenism kan vi belysa vuxnas tolkningsföreträde, generationsmaktordningar och hur barns och ungas kultur förminskas eller förringas.

Dunkels talar om hur vi behöver kunna synliggöra det osynliga. Därför gillar jag att hon under dagens symposium dessutom använde begreppet intersektionalitet, det vill säga skärningspunkten som beskriver individen utifrån flera aspekter, såsom kön, ålder, etnicitet , klass med mera. Dessa är såklart de kategorier man oftast talar om. Men vi kan även tala om exempelvis nationalitet, språk och handikapp. Jag funderar även på om man inte man även kan tala om subkulturell tillhörighet.

Att beskriva barn är således mer än att bara tala om en åldersgrupp.

Barn blir som exempel misstänkliggjorda som medieanvändare. "Vad gör de på nätet? Varför spelar de så mycket dataspel eller ser så ofta på TV?" Brister i kunskap om barnkultur resulterar i ett utmålande av barn som icke kompetenta och offer. Detta är olyckligt, i synnerhet när nätet ibland beskrivs som en mörk och farlig plats. Detta för tankarna lätt till vad Dunkels kallar "förövarens blick"(jämför med feminismens "den manliga blicken"). Det innebär att vi som vuxna inte bara kan se ett barn som ett barn utan att se barnet som utsatt för potentiell fara.

Jag menar att många barn och unga finner Internet vara en självklar plats för dem att använda, då många har en betydande del av sitt sociala liv där. Jag ska inte förringa att det finns faror och människor som vill manipulera och utnyttja andra. Men vad som är väsentligt och viktigt att lyfta, är att barn och deras möten med såväl goda som dåliga erfarenheter online måste tas på allvar. Det är viktigt att barn som råkat ut för kränkningar inte blir ytterligare förödmjukade.

Juvism blir alltså ett begrepp som kan användas för att tala om barn och ungas utsatta position. Barn och unga är mer eller mindre beroende av vuxna och det medför därför ett vuxet och lyhört ansvar. 

torsdag 20 mars 2014

Att förkovra sig, stärkas och utvecklas - #20

Om några veckor börjar jag och två kollegor en utbildning anordnad av Skolverket: "Värdegrund och likabehandling i teori och praktik" . Det verkar som en mycket spännande utbildning, eftersom hela förskolans arbetslag ska involveras i vissa moment. Kursen syftar till att stärka det egna värdegrundsarbetet på enheten, och det redan under kursens gång. Jag har påbörjat inläsningen av litteratur, och plöjer nu ett antal Skolverksrapporter i ämnet. Ser även fram emot annan litteratur som ska läsas - exempelvis Klara Dolks nya bok "Bångstyriga barn" (2013). Under utbildningen ska det diskuteras normkritisk pedagogik,  det ska göras kartläggningar och det ska utformas strategier för förebyggande och främjande åtgärder inom områdena värdegrund och likabehandling. Det ska bli fantastiskt roligt att reflektera kring dessa viktiga frågor, och jag har all anledning att återkomma i ämnet!

onsdag 19 mars 2014

"Diverse cultures riches" - #19


CBK, Centrum för barnkulturforsknings, har idag startat igång sitt årliga symposium. Det har varit en inspirerande första dag. Årets tema är  

Synas, höras, finnas – plats för barnkultur!

Jag tänker inte summera dagen utan stannar upp vid temat "representation", utifrån den första talaren, skådespelerskan, regissören och konstnärlig ledare på Tyst teater, Josette Bushell Mingo. Ni som inte var där missade en stor upplevelse. Tala om att kunna leverera! Mingo talade med kraft och en god portion humor. Det var i det närmsta ett brandtal!

Josette Bushell Mingo talade bland annat om flerspråkighet. Hon genomförde sin föreläsning i huvudsak på engelska, men den hade inslag av både svenska och teckenspråk. Att fler språk berikar blev tydligt. (Kanske hade hon en pedagogisk baktanke?)

Mina tankar vandrade iväg och jag började fundera kring huruvida barnkultur skulle kunna tolkas vara flerspråkig. Barn förstår att prata på ett sätt med varandra, och på ett sätt med vuxna. Det är en social kompetens jag kan sakna hos vuxna. De kanske tror att de talar "med barn på barns vis" men istället blir de bara "barnsliga".

Mingo talade välformulerat om vikten av konst. Dels kring att det är viktigt att barn får möta olika uttryck, men även kring vikten av att uppleva igenkänning.

Hon talade också om barns rätt att bli sedda för dem de är. Det vill säga om deras rätt att bli rättvist representerade. Bilder av exempelvis samer, färgade eller romer (för att ge några exempel) det blir ofta stereotypa gestaltningar eller rentav karikatyrer? Är man en del av de grupper i befolkningen som inte upplever eller ser problem, så förringas de som faktiskt blir orättvist behandlade. Hur ska vi kunna fostra våra barn till välmenande och toleranta individer om vi inte erkänner våra olikheter? Det handlar som jag ser det, om ett synliggörande av barnkulturen i alla dess skiftningar. Mingo understryker det vuxna ansvaret när vi skapar kultur för barn.

Konsten knyter samman personer, den skapar fokus och den tränar våra kognitiva förmågor, menade Mingo. I konsten finns olika perspektiv som kan utmana och bekräfta, förskjuta och sammanföra olika idéer. Det är en av det verkligt stora vinsterna med konsten: Den berikar! På samma sätt som fler språk berikar, så blir mötet med flera olika uttryck till intryck som berikar barnen, Det ger dem goda förutsättningar att möta en värld fylld av olika föreställningar och kulturella referenser.

Detta är anledningen till att vi  måste erbjuda barn konst. De behöver möta konst, och mötas i en konstrik värld. Det bidrar inte bara till ett mer kritiskt tänkande, utan bäddar också för en större tolerans till det som skiljer sig från dem själva. Med den beredskapen kan de möta olikheter med nyfikenhet i stället för med skräck.

"Be inspired by diversity"

tisdag 18 mars 2014

Min bokstav!

"Vi bygger bokstäver", sa ett barn på mitt arbete idag. Hen använde så kallade plusplus, för att forma sitt namns begynnelsebokstav.

Vad finns egentligen i ett namn? Våra namn är en del av vår identitet. Även det yngsta barnen har en uppfattning om vad de heter.

När barn lär sig känna igen och forma bokstäver börjar de ofta med att lära sig "sin" bokstav. Det som är känt för barnet är viktigt att knyta an till, för att lärandet ska bli meningsfullt.

måndag 17 mars 2014

Kvalitetstid? - #17


Den som är förälder äger en viss skyldighet att vara intresserad av det som rör sitt barns värld: vad som fascinerar och fångar hens intresse. Helt kort: den kultur barnen själva skapar och upplever.

Den som är förälder behöver inte gilla varenda halvmålad bild i målarboken, varenda toarullsfigur eller tycka att alla berättelser om tråkiga kompisen som inte ville leka samma lek är spännande. Ibland kommer barnen hem med vansinniga pysselprojekt och man upptäcker glitter på osannolika eller onämnbara ställen dagen därpå. Du behöver inte gilla det.

Men som är förälder är det viktigt att du betrakta vad ditt barn visar och höra vad hen säger. Du behöver ta dig tid och göra plats för ditt barns skull. Möta barnet med respekt.

Barn är kulturella varelser. De är människor med samma värde som vuxna och ska respekteras på samma sätt.
                                                         
Du behöver förstås inte – ska inte – sitta och stirra på dem jämt. För det mesta räcker det att de känner att du är där och att du är tillgänglig. Jag tycker att det är ok att titta på facebook-uppdateringar, twittra eller läsa en bok. Så länge du är lyhörd för vad ditt barn vill berätta för dig.

Att tala om kvalitetstid kan förknippas med förpliktelser. Förväntningarna på kvalitetstid är påtagliga. Mina fördomar säger att kvalitetstid är ett sätt för föräldrar med dåligt samvete att försöka köpa sig fria. Som om att kvalitetstid var någon som var mätbart i pengar.

Kvalitet är istället att känna sina barn. Att verkligen känna dem. Visst finns det ett föräldraansvar, ansvar och val som vi inte ska lämpa över på barnen. Men att lära känna sitt barn, kan man inte göra genom kvalitetstid. Det gör man över lång tid, genom att lyssna på dem, se dem, iaktta dem och kanske till och med delta i deras lekar. Och inte minst genom att ta konflikterna. Fast du måste inte nödvändigtvis vinna alla. Låt barnen vinna om de har rätt. De lär sig bara respekt om du behandlar dem med respekt.

När ni delar gemensamma kulturella referenser, kan ni umgås och skratta tillsammans åt samma saker. Vad är egentligen bättre än ett barnskratt?

söndag 16 mars 2014

Det pedagogiska alibit - # 16


Att barn inte når upp till önskade resultat i skolan är inte ett symtom på att skolan har en obestämd diagnos. Jag tror snarare att en otillräcklig skola är ett symtom på en skolpolitik som bör diagnostiseras.

Jag vill beskriva något som jag kallar för den pedagogiska diskursen. Det är ett sätt att se på barndom. En barnsyn, och ett förhållningssätt till barn. En diskurs kan förenklat förklaras som en världssyn och handlar om åsikter som bygger på föreställningar om vad som är rätt och sant. Genom en diskursanalys vill man förstå vad som egentligen sägs, tas för givet eller vad som undviks att sägas.

Den pedagogiska diskursen handlar om att all verksamhet där barn medverkar måste legitimeras som nyttig. Nyttan går först och beskrivs utifrån ett maktperspektiv. I den pedagogiska diskursen är utbildning det nyttigaste av allt. I diskursen finns tankar om att barn blir sårbara i framtiden om de inte har en vettig utbildning.

Jag menar att detta synsätt inte är konstigt, med tanke på hur vi idag inte sällan beskriver det nya klassamhället utifrån kunskap, uppdelat mellan hög- och lågutbildade.

Den pedagogiska diskursen riskerar dock att överskugga, såväl som övertrumfa, barnens estetiska erfarenheter. Det vill säga, att deras egna kulturella uttryck och intryck förminskas eller förbises.

Jag kan föreställa mig att elever blir skoltrötta, om de inte blir involverade i sin egen utbildning, eller när deras intressen behandlas med nedlåtande blickar. När den pedagogiska diskursen är aktiv riskerar den att begränsa barnens inflytande och det tror jag påverkar inte bara motivationen, utan även resultaten i skolan.

Kunskap är makt och jag argumenterar inte mot utbildning i sig. Det jag här vill påvisa är ett maktförhållande som objektifierar barnen. Borde inte barn vara subjekt för sin egen utbildning? Den pedagogiska diskursen är inte ond, tvärtom vill den gott. Men frågan är hur dess agenda formuleras och utageras. Varför utbildar vi våra barn?

Beslutsfattare har makt att göra mycket bra för barns utbildning, men när de talar om ett barnperspektiv så menar de vad de anser vara barns bästa. Detta är en retorik som syftar till att tolka barn som behövande. Beslutsfattarna tar då inte hänsyn till barnens egna perspektiv. Blir utbildningen adekvat då?

Det riskerar att bli en kamp som kan liknas vid Don Quijotes strid mot väderkvarnarna. Har beslutsfattare verkligen kompetens att väga in barns egen kultur i ekvationen? Jämför bara utspelet kring att vi bör begränsa dataspelande, det förväntades försvaga skolresultaten.

Missförstå mig inte. De allra flesta lärare och pedagoger ser och hör sina elever, och gör ett fantastisk arbete. Jag antar däremot att det blir svårare när direktiven uppifrån inte tar hänsyn till barnens perspektiv. Eleverna ska förstås inte skriva läroplanerna, men utbildningen måste upplevas som meningsfull.

Jag välkomnar #skolvåren som ett forum för utbyten av  idéer och en vilja att förbättra skolan, där tidigare praktiker och föreställningar om pedagogik konstruktivt utmanas. 

Detta inlägg kan också läsas som ett gästinlägg i skolvårens blogg

lördag 15 mars 2014

Den viktiga kunskapen och de goda lärarna - #15

Den grekiska filosofen Aristoteles (384-322 f.kr.) talade om tre typer av kunskap:

Episteme - teoretisk, vetenskaplig kunskap.
Techne - den praktiska kunskap som handlar om hantverket, det konkreta utförandet, färdighetskunskap.
Fronesis - den form av praktisk kunskap som en person endast kan lära sig genom erfarenhet och reflektion. Det är en form av kunskap som sker i mellanmänskliga praktiker. Fronesis kallas ibland för praktiskt klokhet.

Jag upplever att den praktiska kunskapen ibland glöms bort då människor diskuterar skolutveckling, fastän denna kunskapsform i allra högsta grad har att göra med lärares profession.  Fronesis är svårt att "ta på" men det känns och märks när en pedagog vet hur hen ska agera, och gör goda val utifrån tidigare erfarenheter. Den praktiska kunskapen handlar om att använda ett gott omdöme, och kräver därför både reflektion och framåtblickande. Det handlar om att göra det bästa valen i situationer där det inte finns något tydligt rätt eller fel.

Min känsla är att det är de pedagoger som gör just dessa goda val och använder den praktiska kunskapen i relation till de andra kunskapformerna på ett givande sätt, som vi generellt brukar anse vara de bästa lärarna.

Aristoteles menar att det är en svår uppgift att vara god, och göra goda val.
 "Att göra det i relation till rätt person, i lämplig utsträckning, vid rätt tidpunkt, med ett riktigt syfte, på ett lämpligt sätt är varken vanligt eller lätt. Därför är det goda både sällsynt, berömvärt och skönt"
/ur den Nikomachtiska etiken
Den praktiska kunskapen finns i allra högsta grad bland lärare i hela vårt skolsystem:  i förskola, grundskola, fritids, gymnasium och vuxenutbildningar. Det är en del av allas vår profession. Något att ta fasta på och vara stolta över, på samma sätt som vi lyfter den epistemiska kunskap vi har.

Vid Södertörns högskola finns Centrum för praktisk kunskap, som driver forskning inom just detta område. När jag skrev det här blogginlägget kastade jag ett och annat öga i deras antologi "Vad är praktiskt kunskap?". Jag har också kikat i Bernt Gustavssons bok "Kunskapsfilosofi". Dessa är böcker som jag verkligen kan rekommendera för dig som är intresserad av att fundera kring begreppet kunskap.

fredag 14 mars 2014

Såpbubblor - #14

Sköra sfärer
Flyktiga.
Lättar,  försvinner med vinden
Eller sjunker mot marken.
Färglösa.
Med ett skimmer.

Såpbubblor är en metod att minska barnens oro inför nålstick.
Bild: photos.com

Såpbubblor är ett fantastiskt arbetsredskap i förskolan. Bubblorna fångar så gott som alltid barnens fascination. Att blåsa såpbubblor innehåller så mycket lärande: matematik, naturvetenskap, teknik, skapande, lek....De tunna ofärgade bubblorna tilltalar också vårt estetiska sinne, med sitt vackra skimmer.

Barnen är delaktiga, väntar på sin tur, blåser
De jagar och fångar.
Ibland blir det många bubblor i olika storlek. Ibland kanske bara en.
 
Såpbubblor verkar fascinera både barn och vuxna. Kanske just för att de är så flyktiga. De finns bara en kort stund, innan de försvinner för alltid. De går inte att spara eller samla på. De bara är vad de är.

torsdag 13 mars 2014

Textens materialitet - #13

Idag missade jag tyvärr ett seminarium på Konstfack kallat En fanfar för bilderbokens framtid. Så istället för att komma med en rapport eller reflektion från seminariet så bjuder jag här på några tankar om text som bild.

Jag har länge fascinerats av det som kallas "materialitet". Troligen gör jag det därför att jag är en "bildmänniska". Vilket bland annat innebär att jag ofta tänker i bilder.

 I bilderböcker kan man med fördel betrakta textens materialitet.
Text är symboler vars information måste avkodas. Det är nästan magiskt hur dessa krumelurer till tecken blir till bilder i läsarens inre.  

En text kan aldrig göra sig fri från sin storlek, sitt omfång, sin färg och sin stil eller sitt typsnitt. Texten är en bild och den består således även den av konkreta element. Texten i sig har alltid ett uttryck, även om vi inte alltid tänker på det.

Att tala om textens materialitet har kommit att uppmärksammas i det som kallas konkret poesi - ord, text och bokstäver behandlades som byggstenar i ett visuellt verk. Ordens betydelse och innehåll förloras. För den som är läskunnig är det svårt att göra sig fri från att man vill göra text begriplig. Konkret poesi kan inte jämföras med nonsenstraditionen som ändå har någon form av läsbarhet. I den konkreta poesin är texten inte meningsbärare eller ens läsbar.

Den konkreta poesin har tagit inspiration från bilderboken. Jämför till exempel Öyvind Fahlströms konkreta poesi med Nalle Puhs trevande gratulationskort till Ior, skrivet av uggla:

                      Härtila ragulpr på fåtskliaben (Öyvind Fahlström)

                      Hipy papy bthuthdth thuthda bthuthdy (A.A. Milnes)

När text, ord och bokstäver förstås som ett byggmaterial föreställer jag mig att det finns en underliggande lärdom om språket självt som en konstruktion. Språk har en tendens att verka organiskt men är en uppfinning ­- ett verktyg för kommunikation.

Ni har säkert hört att barn föds med hundra språk men att de berövas 99. Jag skulle hellre formulera det som att barn föds med tusen möjliga språk, men att de utvecklar en språklighet.

Vikten av att kunna läsa kan inte överskattas, men vi behöver nog våga vara lite mer tillåtande i användandet. Grammatiska regler kan bli ett gissel. Språkregler i all ära,  men vi måste hitta det lekfulla i språket för att utveckla det!

Och bokstavligen förstå det bildliga.



onsdag 12 mars 2014

Tid att reflektera? - #12


Häromdagen samtalade jag med en person över Twitter, kring vikten av att föra fördjupade, pedagogiska samtal i förskolan. Vi var båda överens om att dessa samtal förs alldeles för sällan. 

Att prioritera reflekterande samtal är att satsa långsiktigt, men det är lätt att hamna i organisatoriska frågor vid de få tillfällen då all personal har möjlighet att mötas. 

I förskolans arbete är reflektionen en förutsättning för att öka kvaliteten på utförandet av uppdraget. För att kunna arbeta framåt, måste vi ha med oss erfarenheterna från det vi gjort tidigare, och utifrån dessa förstår vi hur vi ska gå vidare.

tisdag 11 mars 2014

Det spökar i barnkulturen - #11


När jag gick i lågstadiet under tidigt 1980-tal lekte jag och mina kamrater en populär skrämsel-lek. Ni känner kanske igen leken: Svarta Madam (eller Svarta Maria som den också kallades). Leken gick ut på att skvätta lite vatten på en spegel i ett mörklagt rum och rituellt kalla på Svarta madam som underförstått var något slags spökväsen eller häxa.

Leken handlade om gemensam självsuggestion. Man förväntade sig att se ett otäckt ansikte i spegeln. Om man anade sin egen spegelbild i mörkret tog man det för att vara "häxans" ansikte. Ofta gick det ganska fort, skvättandet och besvärjandet. Ibland förekom det knackningar, varpå alla barn med skrik och med väldiga tjut snabbt rusade ut ur rummet, följt av hög puls och skratt.

"Såg du? Såg du henne?"

Jag kan inte jämföra min barndom med dagens barns, men barn har nog i alla tider gillat att skrämma upp varandra med vilda historier. Det är intressant att reflektera över hur också nyare medier blir involverade i dessa skrämsel-lekar. Nyligen rapporterades det om hur rykten spreds bland barn om att pedofiler hade kontroll över appen Talking Angela. I ögat på Talking Angela sade ryktet att man skulle kunna se ett ansikte – att betraktaren var betraktad.

Världen verkar vara besatt av idén att övervaka, kontrollera och dokumentera. Å ena sidan finns en rädsla för hackers, som man anser kan förstöra ens liv. Å andra sidan upplever vi att staten kontrollerar varenda steg vi tar. Det påverkar förstås även de ungas kultur.

Genom att delta i skrämsel-lekar får barnen smaka på mörka känslor och försöka bemästra dem. För genom att benämna faran kan man avdramatisera den.

Såklart fanns inte något bakomliggande hot i appen Talking Angela. Det har blivit en del av de vandringssägner som florerar på nätet och även i barnkulturen. Nätet har mytologiserats. Och det är ju inte så konstig i med tanke på alla troll. Men jag spekulerar ändå kring att människor har ett visst behov att pröva sina rädslor och att utmana sig själv och andra genom att fantisera om otäckheter

måndag 10 mars 2014

Medieberoende? - #10


Har ni tänkt på hur vuxna pratar med varandra? De säger kanske: "Den är så bra att du kommer att bli beroende!" när de vill rekommendera en ny TV-serie, en app eller ett dataspel. Eller så säger de kanske med ett stort leende att: "Du kommer fastna". Men om det istället gäller barn, då tenderar vuxna att tro att beroendet är utvecklingshämmande eller direkt skadligt.

Barnläkaren Hugo Lagercrantz – som inte sällan uttalar sig angående barn och "nya" medier – liknar medieberoende vid alkoholism. Men medieberoende har inte mycket gemensamt med alkoholism, som ett missbruk av ett skadligt preparat. Det är viktigt att se helheten och ifrågasätta: Vilka omständigheter omgärdar problemet? För vem är det egentligen ett problem? Vilka medier talar vi om? Och är det inte så att hela samhället är medieberoende?

Margareta Rönnberg, professor i filmvetenskap, menar att man måste förhålla sig realistiskt till statistik, och genomskåda kritikernas retorik. Rönnberg skriver följande i sin bok Nya medier - men samma gamla barnkultur? (2006)

 Att tillämpa medicinsk patologi eller psykiatriska diagnoser på kulturaktiviteter är dock minst sagt tveksamt

Visst söker vi kickar. Visst kan vi uppleva spänning i dataspel, äventyr i en bok eller till och med bli rusiga av en riktigt bra låt. Men steget därifrån till ett "missbruk" är långt

Barn blir inte förgiftade av medier. Dock kan det för en liten grupp bli stora negativa konsekvenser. Men detta fåtal får inte representera alla barn. Jag tänker inte blunda för att några har problem, men vi får inte blanda ihop det med de vardagskonflikter som ingår i föräldraskapet. Ett överdrivet användande av medier kan såklart vara problematiskt. Men för vuxna handlar det om att skilja på att "sätta gränser" eller att "begränsa" barn.

Barn fastnar -  i lek, i böcker och spel. Varför sluta med något som är kul? Men jag menar att det oftast handlar om att de inte är klara. För barn behöver tid, vilket vuxna inte alltid har. Däremot är det ett vuxet ansvar att sätta gränser.

När barn hamnar i den så kallade bokslukarålder och förlorar sig i böcker, då är det ingen som talar om (medie-)beroende. Debatten om böcker handlar snarare om vilken typ av bok. Där finns i stället diskussionen om fin- och fulkultur.

Dessutom menar kritiker som Lagercrantz att tid framför skärmar hämmar fantasin. Länk här. Jag menar att det istället är tvärtom: fantasi behöver material att fabulera utifrån, medier ger stoff till lek: medielek. Det kräver tolkningsförmåga, det vill säga fantasi. 

Varför ska inte barn ha rätt till avkoppling och finna nöje i appar, filmer och dataspel? Vi kan inte sätta barn på undantag och tro att de degenererar om de inte sysslar med pedagogisk verksamhet. (Dessutom finns det mycket som är utvecklande med dataspel och film, men det är en annan diskussion.)

För att avsluta går jag till en Metroartikel, som du kan läsa här:
                     
                                            Barnläkaren: Förhandla inte!

Lagercrantz får ursäkta - men vad är det för nonsens? Förhandling kan vara mycket fruktsamt, för det innebär att en förälder tar intresse i sitt barns kultur. Det är varje förälder skyldighet att i någon mån engagera sig i sin barns egna intressen. Delaktighet är en av de viktigaste nycklarna i barns utveckling.

söndag 9 mars 2014

Zombiekull och ewokfällor: om barnkultur och medier - #9


Vad vi ibland kallar för "nya medier" är inte särskilt nytt längre. Dessa medier är idag en del av vår vardag, på ett eller annat sätt. Därför behöver vi fundera över hur vi förhåller oss till dem.

Medierna är tätt sammanknutna med barnkultur. Dels som gemensam källa för intryck och uttryck. Och dels som inspiration i barns lek, kreativitet och lärande. Vi har valt att ha ett tillåtande förhållningssätt vad gäller barn och medier. Både privat och i yrkeslivet.

Jag vill dela med mig några exempel på medielek som jag har sett i min närhet på senare tid. Mycket av leken har sin bakgrund i att barnen spelat teve- eller dataspel.

Star wars + Minecraft  = lek + lärande = barnkultur
Barnen har spelat tevespelet Lego Star Wars, sett delar av Star Warsfilmerna och lekt med Star warsleksaker från 80-talet. Detta har i sin tur inspirerat ett av barnen att bygga en värld som heter Star wars i spelet Minecraft. Där har barnet exempelvis byggt en ewokfälla. Barnen bygger ofta kojor, och dessa blir ofta till rymdskepp. Barnen är också intresserade av fakta om rymden.

Minecraft = barnkultur
Barnen har lekt zombiekull, inspirerat av Minecraft, tillsammans med andra barn i bostadsområdet. Detta är möjligt, eftersom barnen och deras vänner har gemensamma upplevelser av att spela Minecraft. De skapar gemensam barnkultur.

Harry Potter + Legobygge + TV = barnkultur
Barnen har spelat Lego Harry Potter, och lyssnat på högläsning av böckerna. De samtalar med sina kamrater om händelser i historierna. De har också sett delar av filmerna. Med inspiration av detta har de byggt Hemligheternas kammare och stora salen på Hogwarts i Lego (utan förfabricerade bitar). Teveprogrammet Superlördag hade Harry Pottertema igår. Det gav en fin återkoppling till barnens intressen.


Sagan om ringen + tevespel+ boksamtal = barnkultur
Barnen har lyssnat på högläsning av Bilbo och spelat tevespelet Lego Sagan om ringen. Det har i sin tur lett till samtal mellan barnen och oss vuxna kring Tolkiens sagovärld.

Barnen delar en kultur som vi vuxna aldrig kan förstå helt. Vi är inte barn. Vi kan bara ha en känsla kring, och minnen av, hur det var att vara barn. Men engagemang från oss vuxna ger ändå flera dimensioner kring barnens uttryck för sin kultur. Vuxenengagemang ger en drivkraft för barnen att utveckla kulturen. Engagemanget ger oss också möjlighet att lite grann få vara delaktiga i barnens världar.

lördag 8 mars 2014

Fem funderingar om feminism - #8

Idag, den 8 mars, är det internationella kvinnodagen.  Det är ett tillfälle så gott som något att publicera ett inlägg om feminism. Enligt Nordiska museet har internationella kvinnodagen uppmärksammats sedan 1977, på initiativ av FN. Från början förknippades dagen med vänsterrörelsen, men idag ses dagen mer som ett tillfälle att lyfta jämställdhetsfrågor oavsett ideologisk utgångspunkt. 

Första delen av bloggutmaningen "10 inlägg om feminism" hittar du här. Här nedan följer ytterligare fem reflektioner:

6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är...
..att människor har så olika bild av vad feminism egentligen är. Jag vill inte försvara eller förklara varför jag är feminist. Jag vill att det ska vara självklart för alla.

7. Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder
Fem feministiska förebilder. Jag inser att jag inte ens har funderat över om jag har en feministisk förebild. Hm. Hur kommer det sig? Finns det ingen? Jo, säkert. Syns feminismen för lite? Ja, troligen. 

Jag skulle säga att jag inspireras mest av de människor jag möter i vardagen, som agerar utifrån feministiska och normkritiska värderingar - där ett feminstiskt ställningstagande har gjorts med självklarhet.

8. Den viktigaste feministiska frågan för mig är…
Solklart. Alla människors lika värde. 

9. Så syns feminismen i min vardag
Jag hoppas att den syns genom mitt sätt att agera, både privat och i mitt yrke. Jag räds inte för  diskussion, men tror att agerande förändrar mer. 

10. Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism
 Ambjörnsson (2011):  Rosa - den farliga färgen 
En bok om vad det är som gör att färgen rosa är så laddad

Beverley Skeggs (1997): Att bli respektabel
En bok om hur respektabilitet påverkar hur vi talar, vem vi talar med, hur vi klassificerar andra och oss själva, 

Diana Mulinari, Paulina des los Reyes (2005) : Intersektionalitet - kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap.
En bok om makt i sociala relationer.

fredag 7 mars 2014

Disneydöden - #7


I morse lyssnade jag på Morgonpasset i P3, vilka hade Tiffany Kronlöf som dagens gäst. Om jag inte missminner mig nämnde hon ordet Disneydöden. Jag reagerade direkt, för jag har funderat en del på det där med hur skurkarna dör i Disneyfilmer

Disneydöden är för det första oblodig. Men det som gör det intressant är detta ständigt återkommande fenomen att skurkarna möter sitt slut genom att falla. De faller inte bara utför klippan, stupet eller ner i avgrunden. De faller också ut ur bild och ut ur berättelsen.

Varför är detta intressant i Barnkulturen? Jag menar att det har att göra med en moraliserande aspekt i barnfilmer. Ondskan ska besegras, men aldrig behöva stå till svars för sina gärningar. Istället drabbas ondskan av något som kan uppfattas som ödets ingripande, för att hjälten inte ska få blod på sina händer och bli en mördare.

Det hela kan förstås som "poetic justice" – synden straffar sig själv. För i Disneyuniversumet  är världen delad i god och ond. Det är en typisk dualistisk världssyn utan gråskalor. I denna värld kan ondskan inte segra. Och därmed har man säkrat "happily ever after".

Det blir dock platt och onyanserat, eftersom att skurkarna i detta universum aldrig förtjänar en andra chans på att visa på en mer komplex identitet.  

Blod i Disneyfilmer undviks nästan helt, därför att dess symbolik tangerar det tabubelagda. Det kan verka långsökt, men i exemplet Törnrosa – som sticker sig på spinnrocken –  finns en teori att blodet skulle symbolisera hennes första menstruation och det skulle därmed signalera sexuell mognad.

Disneydöden är ren. Blod är smutsigt och kan symbolisera något opassande. Dessutom så måste skurken bort utan att befläcka hjälten/hjältinnan. Och med bort menar jag inte bara dö utan alltså försvinna ut ur historien helt. För i Disneyuniversumet är det ödet som står för den  moraliska rättvisan.

torsdag 6 mars 2014

Litteraturkanon i förskolan - #6

Idag gick jag igenom utbudet av barnböcker på min arbetsplats. Det var inte särskilt upplyftande. Böckerna var gamla, slitna och få. Gamla böcker är förstås inte dåliga per definition. Men i många av de böcker jag fann var bilderna så fruktansvärt fula och innehållet gammalmodigt. Som tur är - men kanske bidragande orsak till att lite resurser hittills lagts på böcker  - så ligger min arbetsplats granne med ett bibliotek| som nyttjas flitigt av alla barngrupper.

Bibliotek är verkligen fina samhällsresurser. Det lokala biblioteket är litet, men utbudet av böcker är ändå stort och bibliotekarierna är kunniga och hjälpsamma. Det är så fantastiskt. Och gratis!

Men min arbetsplats utbud av böcker ska ändå uppdateras och inköp ska göras (även om vi kommer att fortsätta besöka det lokala biblioteket.) Jag menar att det måste finnas ett vettigt grundutbud. Vid inköpen ska hänsyn tas utifrån olika perspektiv, exempelvis likabehandling, interkulturalitet, normkritik etc.

Vilken / vilka böcker tycker du ska finnas i en litteraturkanon i förskolan?

onsdag 5 mars 2014

Rollspelspappor - #5

Vad tror ni om rollspelspappor? Jag har en liten oprövad hypotes om att de har goda förutsättningar att bli goda fäder.

Låt mig förklara: Dessa män, en gång nördiga pojkar som undvek fotbollsplanen och hellre diskuterade drakar och demoner, de har erfarenheter och intressen som borde förbereda dem att bli pappor. De har redan ett utanförperspektiv eftersom de inte fick, eller ens ville, vara med i det coola gänget.  

Rollspelspappor lider inte av machoideal. Tvärtom så är machoidealet främmande, och ordet "normalt" är nästintill ett skällsord.

Rollspelspappor har av allt rollspelande lärt sig att samarbete lönar sig. De har lärt sig att man måste vara kreativ om man vill lösa problem. Och framförallt har de insikt om vikten av fantasi.

Dessa nördiga föräldrar jagar inte prestige i att träna sina barn till idrottsatleter. Nej, de längtar istället efter att få dela upplevelser kring den fantastiska fiktionen.

Jag håller på att läsa Bilbo för mitt yngsta barn. Det mesta går över huvudet på hen. Men det är inget problem, för hen vill höra berättelsen ändå. Jag berättar innan vad som har hänt och förklarar efteråt. Sedan spelar vi lite Lego Lord of the ring, och tar med oss inspirationen och bygger en hobbithåla i Minecraft eller Lego.

Visst finns det även rollspelsmammor. Varken rollspelsmammor eller rollspelspappor delar den traditionella och stereotypa bilden om hur flickor blir kvinnor och pojkar blir män. Den föreställningen är liksom alltför snäv, tråkig och begränsande.Rollspelsföräldrar äger en förförståelse kring att ta leken på allvar. De vill hellre vill föra vidare intressen att dela, än prångla på barnen stereotypa könsroller.

Men det är bara min hypotes.



tisdag 4 mars 2014

En favorit: Litteracitet - #4

Ett av mina favoritord är litteracitet. Jag kom i kontakt med begreppet för några år sedan, då jag läste Elisabeth Björklunds fina avhandling "Att erövra litteracitet - Små barns kommunikativa möten med berättande, bilder, text och tecken i förskolan" (Länk här).

 Men vad är litteracitet?

Begreppet har att göra med läsande och skrivande. Det är ett vitt begrepp som går att se på ur många perspektiv. Begreppet rör förutom text också bilder, ritande, sjungande, symboler, och kommunikation.

Jag arbetar med de allra yngsta barnen på förskolan (1 och 2 år). Jag tycker att det är tydligt att aktiviteter som går att koppla till litteracitet är betydelsefulla för barnen. Litteracitet uppstår i interaktion med andra. Vi pedagoger samtalar och kommunicerar ständigt med barnen kring bilder och texter - ofta på deras initiativ. Och barnen gör själva kopplingar mellan sådant vi berättat, läst och samtalat om.

 Vi som arbetar i förskolan har ett brett uppdrag utifrån de strävansmål som är beskrivna i läroplanen. Vi ska erbjuda barnen som deltar i verksamheten upplevelser och erfarenheter av många olika slag.

 Jag är ganska säker på att många av oss har delar i vårt uppdrag som ligger oss närmare om hjärtat än andra. För mig är en av dessa delar barns litteracitet.

måndag 3 mars 2014

Vägen hem - #3


Varför tar det så lång tid att få hem sina barn från skolan eller förskolan? Svaret är att man som regel bara har två vägar att välja mellan. Den ena är vägen hem. Den andra är vägen förbi affären, och sedan hem.

Barnen å andra sidan, har betydligt fler alternativ. Om  man har, två barn så har man tre olika riktningar att hålla ordning på, och tre olika hastigheter att samordna.

Vilka vägar går barnen då? Den snabba, den långsamma eller den äventyrliga? Väljer de hinderbanan eller stigen, kantad av tusen frågor? Väljer de den gnälliga, övertrötta eller den hemliga och fundersamma vägen?

De tar omvägen förbi stjärnorna. De går genom alla pölar. Och varje sten är ett berg att bestiga. Ett barn springer, krälar hoppar och går baklänges, och man kan bara hoppas att de rör sig i ungefärlig riktning mot hemmet.

Om du orkar ge det lite tid och tillsammans med barnen försöker benämna vägarna, så kanske du kan komma överens med barnet hur färden ska gå.  Jag prövade att fråga mitt barn. Vi kom gemensamt fram till att de olika vägarna hade olika färger och hen var såklart experten. Därefter kunde jag exempelvis föreslå att vi kunde ta den blå vägen, som var hyfsat snabb och i min mening rätt riktning.

söndag 2 mars 2014

Fem tankar om feminism - #2

Feminism. Vad har det med barnkultur att göra?
Det mesta, skulle jag säga.
Feminism handlar främst om hur vi förhåller oss till varandra som människor och vilka värderingar vi vill förmedla till barn.

Lisa Bjärbo som står bakom bloggen Onekligen har skapat en utmaning som går ut på att reflektera kring feminism. Bloggutmaningen heter "10 inlägg om feminism". Jag deltar därför att jag tycker att det är viktigt att formulera tankar kring begreppet. Jag vill också koppla begreppet feminism till begreppet barnkultur.

Jag börjar med fem små reflektioner:

1. Det här är feminism för mig…
Feminism för mig är ett förhållningssätt som utgår från att alla människor har lika värde. Punkt.

Mer specifikt innebär feminism för mig att alla människor i en viss kontext ska ha samma rättigheter oavsett om personen är en hon, hen eller han. Det gäller oavsett ålder, etnicitet, religiös övertygelse, sexualitet och så vidare. Det finns en åldersmaktordning, som påverkar att barn inte har samma rättigheter som vuxna. Och det kanske de inte heller kan ha, på grund av att de har begränsad erfarenhet inom vissa områden?  Men förhållningssättet bör ändå vara detsamma: lika rättigheter, oavsett bakgrund. Inte minst för att barnen ska få möjlighet att reflektera kring dessa grundläggande värderingar.

2. Det här är feminism inte för mig…

För mig har feminismen ingen särskild form. Jag menar att vi alla måste ha frihet att forma våra egna feministiska ställningstaganden istället för att behöva följa ett redan förutbestämt mönster. Men ledorden är förstås samarbete, jämlikhet och jämställdhet.

För mig handlar inte heller feminism, trots namnet,  enbart om kvinnor. För mig handlar feminism om att se vårt samhälle ur ett intersektionellt perspektiv. Det vill säga att se att maktstrukturer verkar på många nivåer samtidigt (utifrån kön, klass, etnisk bakgrund, ålder, religion, sexuell läggning etc).

Utifrån mitt personliga feministiska ställningstagande är jag inte ute efter att byta ut ett patriarkat mot ett matriarkat. Jag hoppas istället på ett samhälle där vi inte döms och bedöms utifrån de sociala kategorierna lika hårt som idag, utan där det är okej att kliva utanför normen (eller ännu bättre - att det inte finns någon särskild norm, att vi "bara får vara").

Bild: genusskolan.se
Alla vuxna har ansvar för att de barn som växer upp idag får förståelse för att människor har olika livsvillkor, och för att människor vill leva på olika sätt. Vi som arbetar i förskola och skola har dessutom ett utökat ansvar, då det i vårt uppdrag ingår att reflektera över livsfrågor och etiska dilemman tillsammans med barnen.

3. Jag började kalla mig feminist när jag var…

Jag har nog sällan använt epitetet feminist om mig själv. Men jag har länge stått för de värderingar jag beskriver här ovan. Så nog är jag feminist, alltid.

4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…
Till en början tänkte jag nog att feminismen alltid var radikal och fast i sitt uttryck. Idag tycker och vet jag att feminism kan se väldigt olika ut.

5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…
"Vadå? Ska det inte finnas några kön, eller? Ska barn tvingas vara könsneutrala?"
Nej. Sådan är inte feminismen för mig. Den är tillåtande. För alla.



De övriga fem små reflektionerna kommer i ett inlägg vid ett senare tillfälle.

lördag 1 mars 2014

Hundra dagar av bloggande - #1

Vi tycker saker om saker. Vi tycker om att skriva. Och ändå är det i perioder svårt att hålla bloggen levande. Kanske är ambitionerna ibland för höga. Det är lätt att en vill säga så mycket med varje inlägg. 

#Blogg100 är en utmaning som går ut på att skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar. För att klara av en sådan utmaning måste tätheten i inläggen variera. Annars är det lätt att lägga av. Vi antar utmaningen. För att få en levande blogg, för att hitta rätt ambitionsnivå - och för att det är kul att blogga.
Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Välkommen att följa Barnkulturen i #blogg100!