lördag 22 oktober 2016

Förskoleakademien 2016

Den 21 oktober 2016 anordnade Stockholms Universitet Förskoleakademien för andra året i rad. Förskoleakademien och Förskolesummitsom genomförs i juni 2017, är tillfällen då lärare, chefer och politiker som arbetar med utbildning i förskolan, får möjlighet att möta universitetets forskare och få insyn i det arbete som sker.  Efter att förskollärarutbildningens avdelnings-föreståndare, professor Anne-Li Lindgren hälsat välkomna gav hon oss åhörare en inblick i den forskning som hon är med och genomför: Förskolan som bild- och blickapparat: seendepraktiker och visuell kunskapsproduktion i små barns vardagslivI forskningsprojektet har de studerat observationsprotokoll från 1931, med barn som då var mellan 2 och 4 år. Protokollen beskriver inte bara vad barnen gör, utan också hur observatören tolkar barnens blickar och känslouttryck. Intressant kunskap är att redan för 85 år sedan hade barnen stort handlingsutrymme i förskolans miljö och god möjlighet att interagera med varandra, med olika material och med vuxna. Nästa föreläsare, Sofia Grunditz (doktorand) presenterade historiska bilder och filmer från förskolan förr och nu. Bilderna visade, att verksamheten på en hel del sätt liknade den verksamhet vi har idag och att till pärlor, lera och klossar använts både förr och nu. Men förståelsen av objektens betydelse har troligen förändrats genom åren beroende på sammanhang och tid.  (Tips! Några källor där fria historiska bilder från förskolan finns att finna är exempelvis Svensk mediedatabas, Digitalt museum och Stockholmskällan)

Efter de inledande föreläsningarna blev det presentationer av några av förskollärarutbildningens kurser. Seminariet jag deltog vid utgick från förskollärarutbildningens kurs Teorier om lärande och individens utveckling och presenterades av Sofia Frankenberg (lektor/psykolog) och Ida Bertell (lektor). Vi åhörare fick bland annat se en bit av filmen Babies 2010 som följer fyra barn i samma ålder, men med olika uppväxtvillkor. Vi fick fundera över fyra  centrala frågor för kursen: Vad utvecklas? Hur utvecklas det? Vad är målet? Hur kan det mätas? 
    När jag såg filmen slogs jag av att det är så tydligt att att vissa saker är så universella och liksom "inbyggda" i oss som människor. Men vad vi sre beror förstås väldigt mycket på vilken utgångspunkt vi själva har. Vad väljer vi att se? Hur kan vi förstå olika uttryck? Vad är det som mäts? Jämfört med vad? Jag tänker att om vi har kunskap om många olika teorier och synsätt får vi också tillgång till att göra flera olika tolkningar av det vi ser och hör runt om oss. 

Eftermiddagen innehöll seminarium kring aktuell forskning. Jag hade lätt kunnat höra mycket, mycket mer om det. Professor Hillevi Lenz-Taguchi inledde med att berätta övergripande om det tvärdisciplinära forskningsprojektet Hjärnvägar i förskolan. 
Kort går forskningen ut på att jämföra två olika förskolepraktiker: SEMLA (socio-emotionellt och materiellt lärande) och DIL (digitalt lärande) och vad/om dessa ger för effekt för barns uppmärksamhet, språk- och matematikutveckling samt socio-emotionell förmåga. Detta görs genom intensiva, pedagogiska insatser som har designats för projektet. I projektet ingår ett tiotal forskare med olika erfarenheter och från olika discipliner inom akademin, så som psykologi, pedagogik, lingvistik, didaktik, tekniker från Barn- och babyLab i Uppsala med flera, utifrån tanken att just få tillgång till många olika ingångar och tolkningar.


En av de forskare som deltar i projektet forskare är Sofia Frankenberg.  Hon berättade bland annat om begreppet Utvecklings-vetenskap (Developmental Science) och beskrev det som ett övergripande begrepp för olika perspektiv, som går att knyta an till Barns utveckling och lärande.  Hon menar att det i olika perspektiv finns motsättningar, och att dessa behöver hanteras. Men det finns också sådant som alla kan enas om. 


Christian Eidevald, Helena Bergström och Anna Westberg Broström (lektorer) berättade om sin forskning kring män i förskolan och sexuella övergrepp. De menar att frågeställningar kring män i förskolan inte kan separeras från frågan om sexuella övergrepp. Barnens säkerhet står förstås i första rummet, men  misstankar om övergrepp slår hårt mot dem som misstänkliggörs, även om det är på falska grunder.  Hur ska de som arbetar i förskolan och som inte begår brott,  kunna känna sig trygga i sitt yrkesutövande? Hur kan en förskola som är säker för både barn och pedagoger skapas? Dessa frågor är några av det som forskarna funderar kring. Det är ett svårt men mycket viktigt ämne att fundera över och samtala om. Och mer forskning behövs - kring exempelvis vad grunden till misstänkliggörandet är.

Jag tycker att det var en mycket givande dag, och jag kommer definitivt att följa flera av forskningsprojekten med stort intresse. 

söndag 26 juni 2016

Konst och autism - Skapande skola på Broskolan



”Kulturen ska vara en naturlig del av barn och ungas vardag och lärande” - Kulturrådet
Det har slagit mig mer än en gång hur ofta det är som kreativa personer hamnar i pedagogisk verksamhet. Utifrån min erfarenhet har det inneburit ett flertal möten med musiker och konstnärer inom särskolan. Eftersom att elever med autism inte sällan har svårigheter med att uttrycka sig kreativt, ser jag det som särskilt lyckat att pedagogerna är extra flexibla. Att kliva utanför inrutade och trygga rutiner kan innebära motstånd.  Men inte desto mindre behöver dessa elever få tillfälle att uttrycka sig.

Vi behöver alla få möjlighet att undersöka och utforska vår tid och plats i världen, våra idéer, vårt samhälle och inte minst vilka vi själva är. Eftersom att vi stundom ställs inför konflikter mellan våra personliga önskningar och andras förväntningar. Det är inte alltid en kamp mellan egot och kollektivet, men många gånger måste vi Kompromissa med jobbets, familjens och samhällets krav. Att få möjlighet att skapa fritt är därför nödvändigt när vi talar om konst.

Många av eleverna saknar ett verbalt språk och använder därför bilder som kommunikativt stöd

Med hjälp av konsten kan vi just undersöka och utforska konstraster och konflikter, på flera nivåer. Konst kan därför vara både enkel och komplex, föreställande eller abstrakt och innehålla det bekanta likväl som det främmande. Det viktiga är att förstå att konst, oavsett om man är utbildad konstvetare eller ej, inte behöver vara vackert eller ens begripligt.

Vad är då konst? Jag menar att konst är ett särskilt uttryck som vi ger ett särskilt värde. När vi gör det får vi andra ögon på vad som skapats. Vi får andra förväntningar och genom det särskilda värdet behöver inte konstverket uttrycka något annat värde än det konstnärliga värdet. Om vi tolkar det som dekorativt eller funktionellt är det just tolkningar. Vi behöver inte förstå konstnärens intention mer än att det är konst (även om det förstås kan fördjupa förståelsen för verket). Det innebär att konstverk berör oss olika beroende på hur vi ser på verket. Vi kan påverkas av att det finns olika element att relatera till, det kan vara en fråga om smak, eller rentav bero på att vi har en relation till konstnären.

Jag arbetar på Broskolan i Älvsjö, som är en liten skola med elever med autism och kognitiva funktionsnedsättningar skola. Broskolan har förmånen att många kreativa personer arbetar där. Däribland Chandra som är professionell bildkonstnär. Med ekonomiskt bidrag från Kulturrådet kunde Broskolan starta Skapande Skola-projekt tillsammans med henne. Initialt hade hon idéer om ett interaktiv verk, som eleverna skulle kunna återvända till och interagera med. På ett tidigt stadium fanns också idéer om att endast använda olika grå färger. Det tyckte jag själv lät spännande. Det blev en demokratisk process där Chandra bjöd in alla oss pedagoger till workshop för att bolla idéer. Det blev ett möte där möjligheter och tänkbara hinder diskuterades. Och där vi  framförallt diskuterade hur vi skulle göra eleverna delaktiga. Att eleverna har autism och kognitiva funktionsnedsättningar innebar en del utmaningar. Alla pedagoger var dock mycket positiva till projektet och var glada för att vara med och genomföra ett, vad jag tror, unikt projekt.

Autism är ett brett begrepp och man talar som regel om ett spektrum eller autismliknade tillstånd. Det innebär att autism kan yttra sig på många olika vis. Men generellt skulle jag vilja beskriva det som ett tillstånd av känslighet för intryck, förändring och krav. Men det kan som sagt variera kraftigt mellan olika individer. Vad som är viktigt när man arbetar i verksamhet med elever med autism är kunskap, erfarenhet och lyhördhet för att bygga tillitsfulla relationer. Det var just en av nycklarna till framgången i projektet.

På hela taget kan man se det som att Broskolan arbetar med att sänka trösklarna. Det innebär inte att eliminera alla hinder utan att göra dem till adekvata utmaningar. Som sagt, många är kravkänsliga så det kräver desto mer lyhördhet av pedagogerna.

Skapande Skola-projektet, att göra en stor väggmålning, lyckades utöver förväntan. Bortsett från de goda relationerna till eleverna, förstod vi på Broskolan att det behövdes skapas ett särskilt rum för konstverket. Konstverket består av målade skivor som monterats på skolans fasad. Genom att sätta upp ett litet partytält och göra det tillgängligt för eleverna blev det en lustfylld situation för dem. Eleverna kunde efter egen förmåga och lust närma sig färg och penslar för att undersöka materialet och uttryckssätt. I denna frihet inom en trygg inramning fanns möjligheter att med olika penslar och färger bidra till ett gemensamt konstverk. Någon fann den förlängda penseln i sig extra fängslande, en annan tog tillfället i akt att uttrycka sin personlighet genom att blanda jord i färgen.

Måla med både pensel och finger - en taktil metod


Man kan säga att det hela hade en något inramning: Det spelades behaglig etiopisk 60-tals jazz i bakgrunden, stämningen var förväntansfull, på en del penslar hängde det pinglor. Det var alltså mer än en visuell upplevelse. Poängen var att utgå ifrån en tillgänglighetsprincip och ge själva processen ett särskilt värde. Det var konst som eleverna själva skapade.

Här fanns inget rätt eller fel, fint eller fult. Det var bara en spännande resa för alla inblandade. För vad vi än ser och tolkar i det färdiga verket så var processen i sig den viktigaste delen för eleverna. Men eftersom verket är kvar på väggen är det något att återvända till och reflektera över.

Även elever från träningsskolan Mockasinen var inbjudna att delta. I stort sett alla elever var delaktiga. Man kunde delta på flera nivåer och att bara befinna sig i samma rum där det händer är en av nivåerna. Vi pedagoger spekulerade kring hur vi skulle förhålla oss om ingen av eleverna ville bidra. Hur skulle vi tolka och presentera ett verk av orörda vita skärmar? Skulle det i sig vara ett uttryck av särskilt värde?

Man kan lugnt säga att det blev en succé. Speciellt i bilddokumentationen fångades elevernas fokus på skapandet. Att i bild dokumnetera blev en viktigt del i processen, för att kunna förmedla hur eleverna arbetat. De blev i sig fina verk och därmed kunde barnen få en chans att reflektera över sitt eget deltagande. Det färdiga verket innehåller en mängd olika personliga uttryck. Linjer, fält och abstrakta figurer spelar med och mot varandra. Eleverna målade nära och över varandras uttryck och detta skapade intressant spänningar. Det är viktigt att belysa att detta tillfälle inte ska förväxlas med skapande verksamhet. Detta var ett möte med professionell kultur och inte ett skolämne. Gränser tilläts överskridas och undersökas.

Elevernas färdiga konstverk.


Med alla de svepande, vertikala och horisontella linjerna, tunna och breda streck, färgfält och kontraster mellan figurer strukturer blev det ett magnifikt verk. Det är konst för att intentionen redan från början var att skapa konst. Istället för att följa en mall, träna på att måla innanför linjerna eller klippa längs de streckade linjen, som skapande verksamhet ofta går ut på,  så skulle det personliga uttrycket få möjlighet att komma fram. Några elever iakttog först på håll innan de närmade sig, andra gick fram och tillbaka, någon återkom i korta stunder medan någon elev gick in direkt och fångades upp av ett eget intresse och driv att måla - mycket och länge. Det är också konst för att Chandra som professionell konstnär höll i projektet.och presenterar det som konst. Dessutom lät Broskolan en professionell fotograf dokumentera processen. Detta var något utöver det vanliga skolarbetet.

Hela projektet blev till en upplevelse vi delar. Det är något som stärker och berikar oss alla, som individer och som grupp. Inte minst kunde vi på skolavslutningen se att föräldrarna kom och intresserat betraktade verket. Så som jag ser det kan de vara mycket stolta över sina unga konstnärer, som visat vad de kan och utmanat våra förväntningar om de hinder vi tror kommer med autism. Det är viktigt med den estetiska kulturen som utmanar att undersöka och utforska det som vi tror begränsar oss. 


 Läs mer om projektet på Kulturrådets projektbank här

söndag 1 maj 2016

Delakultur – cover eller original?

I sociala medier - Facebook, Twitter, Instagram, YouTube, Pinterest med mera - pratar man ibland om dela-kultur. Delakulturen innebär att dela med sig och inspirera och inspireras av andras goda tankar och idéer. Det kan gälla en hobby eller ett intresseområde, men det kan också gälla tankar och idéer inom ett yrkesområde, så som till exempel läraryrket.

I förra veckan deltog jag vid utbildningsmässan och konferensen SETT2016, som förstås är en på många sätt kommersiell mötesplats. Samtidigt så spirade mässan av människors vilja att dela med sig av sina erfarenheter. Dels på de föreläsningar som man kan besöka som konferensdeltagare, men också i de möjligheter till både spontana och arrangerade möten, som fanns.

Jag tänker att delakulturen är fantastisk och ganska unik i en omvärld där så mycket handlar om att tjäna pengar och att få ut så mycket som möjligt av så lite som möjligt (ni som följt debatten på Facebook kring den så kallade kuben, och ett känt möbel- och leksaksföretag, förstår kanske vad jag menar?)

Bild: Pixabay

Lättillgänglighetens baksida
Men jag tänker också att det finns andra perspektiv kring delakulturen som kan vara värda att lyfta. Ann K Larsson har skrivit ett blogginlägg där hon resonererar kring vad som kan hända när idéer blir lättillgängliga. Tappar vi en del av vår professionalitet? Vad är risken med delakulturen?
”De bra inspirerande lösningarna lockar. De är enklast att börja med. Gör en förskola något häftigt som är lätt att ta efter, hakar andra gärna på. Bra idéer sprider sig som ringar på vattnet till förskolorna via Instagram och pedagogiska grupper på Facebook. Men någonstans undrar jag vad som händer under ytan när de enkla lösningarna och det färdiga materialet tar överhanden. I brist på tid och reflektion hoppar många på snabbtåget med färdiga produkter oavsett om det är lego eller en färdig kub.” 
Läs hela Anns inlägg här.

Cover – eller nyskrivet?
I bästa fall blir det vi läser om, och inspireras av, en del av många, där vi lägger samman och formar något eget, tillsammans med barnen.  Summan av delarna blir något mer och större, än det vi först tog del av. 

Jag tänker att delakulturen går att jämföra med att skriva och spela musik. Om vi tar en idé som vi läst om på nätet, och sedan använder den utan att ta hänsyn till den barngrupp och det sammanhang vi befinner oss i, så blir det som att spela en cover med samma instrument som i originalutförandet. Det låter ganska okej, men är tråkigt och inte alls unikt. Vi har inte behövt tänka. Vi har bara kopierat. För mig handlar ett sådant förfarande bara om ”tips och trix”.

Vi kan också ta en idé och applicera den i vårt eget sammanhang, utifrån de förutsättningar som finns där.  Det är fortfarande som att göra en cover, men genom att ändra i instrumentering och arrangemang. Med en sådan cover har vi börjat göra något eget, covern blir mer intressant, samtidigt som stora delar av originalet finns representerade. Ett exempel på det är till exempel kuben, som i någras version har blivit ett tält. Se några exempel på det här och här

Låtskrivare som skriver egna låtar från grunden inspireras också av det som andra har gjort. Men delarna i nyskrivna låtar är sammansatta på ett unikt sätt. Att skriva låtar från grunden är det inte alla som kan. Vi är också olika bra på att hitta egna och kreativa lösningar i pedagogiska sammanhang. Men vi måste åtminstone sträva efter att ”ändra i instrumentering och arrangemang”, när vi lånar av andra.

Bild: Pixabay

Var kommer idén ifrån?
Den som spelar en coverlåt anger alltid vem som har skrivit låten. Den som har skrivit en egen låt berättar att hen är upphovsperson, men vill oftast att andra personer ska spela låten i andra sammanhang. Gärna med en egen tolkning. Men hen vill att den som lyssnar ska veta vem som står för originallåten. Det känns inte kul att inte få erkännande för sitt verk.

Jag tänker att detsamma gäller inom delakulturen. Den som har lånat en idé ska sträva efter att ange var man fått idén ifrån. Den som delar en idé gör det gärna, men vill att den som lånar idén ska ange upphovsperson och göra en egen tolkning Om man inte är generös med att hänvisa till rätt person när man har inspirerats, så är jag ganska säker på att människor i slutändan inte kommer att tycka att det känns särskilt kul att berätta vad de håller på med och vilka idéer de har. Och delakulturen bygger ju på människors vilja att dela med sig.

Det kan ju faktiskt vara så att man inte vet var idén kommer ifrån. Man kanske tror att det är något man själv har hittat på. Plagiat eller låtar som liknar varandra är inte heller ovanligt i musikvärlden. Upphovspersoner vet inte alltid var de har tagit intryck ifrån.  Men den som vet bör hänvisa.

Så ta del av det som delakulturen erbjuder – samtala i olika nätverk, läs och inspireras på olika plattformar, ta del av bilder, filmer, gå på studiebesök, konferenser, föreläsningar läs artiklar och allt vad delakulturen innebär. Och om du delar vidare din inspiration, källhänvisa på samma sätt som du skulle ha gjort till en bok eller avhandling, eftersom det i stort sett alltid är någon eller några som har kommit på det du har inspirerats av. Använd din inspiration till att forma något eget, i det sammanhang där du finns och verkar, tillsammans med barnen. Då blir dela-kulturen som allra bäst.

lördag 30 april 2016

"Den lekande människan"

När jag var på väg till kulturhuset Dieselverkstaden i Nacka var jag full av förväntan. Det var fredag morgon och Tillitsverket skulle visa filmen: "Den lekande människan." (Vilken inte ska förväxlas med Johan Huizingas klassiska bok om lek). Tillitsverket (länk) är ett fritt initiativ som verkar för en hållbar samhällsutveckling. Tillit är något som är av större vikt än man kanske först tänker, och beskrivs som en färskvara. Barnläkaren Lars H Gustafssons ord är med i filmen och jag kände mig lockad av  hans ord: "Leken är den viktigaste fredsaktiviteten vi kan ägna oss åt just nu." Det är något jag håller med om. Just detta är en del av det som gör det så viktigt för mig att skriva en bok om lek.
Väl framme möttes jag av ett bord dukat med nybakat och kaffe. Hönan och ägget, som är ett socialt bageri,  bjöd på frukost. Morgonsol och ett lågmält surrande fyllde lokalen, och jag fann mig till rätta vid ett av de knappt tio borden.   

Visningen startade med att Stina Balkfors, projektledare på Tillitsverket presenterade filmen. Hon beskrev att det inte är en informationsfilm, snarare en inspirationsfilm om lek. En filmen som skulle spegla Tillitsverket ambition.

Bild hämtad från Tillitsverket

Själva filmen visade främst scener från ett av Tillitsverkets event ­- en lekdag där vuxna och barn gick in i fantasins värld och lät sig förundras. Deltagarna klär ut sig, ägnar sig åt cirkuskonster och är på äventyr i skogen. Mina tankar gick till lajv och barnprogrammet Barda. Det verkar onekligen som en spännande lek.
Filmen skildrade ett fint samarbete mellan barn och vuxna, där det uppstod gemenskap och där barnen hade möjlighet att öva sitt mod och stärka sin tillit - inte minst till sin egen förmåga att vara social och aktiv deltagare.

Är det något som jag tror att de allra flesta är överens om, är det att leken är något som inte lätt låter sig fångas i en allomfattande och tillfredställande beskrivning. Och det i sig, anser jag är mer befriande än frustrerande. För den som känner till lek, har en känsla för just den friheten: "Jag kan bli den jag vill". Lek är hopp - hopp om liv. Lek är att göra något som fyller oss med liv och välmående. Som Gustafsson säger "den måste upplevas inifrån".
Filmens budskap behöver nå ut. Det handlar inte bara om inspirera föräldrar och pedagoger, utan nå ut till skolledning, beslutsfattare och politiker. Därför menar jag att den här filmen är ett bra initiativ. Film kan vara ett starkt medium.


Man förstod av filmen att Tillitsverket vill arbeta med att stärka barnens tillit till sin förmåga att vara en aktiv deltagare. Att genom lek, berättelser och skapande skapa ett sammanhang som ger mening. Man betonar gemenskap och att det är åldersöverskridande. För vuxna är det inte alltid självklart eller lätt att släppa på kontroll och prestige. Att leka betyder sällan att man fånar sig, men det betyder att man inte bryr sig om att någon annan tycker att det verkar larvigt.
                                                 
Lek handlar ofta om rörelse (både i tanke och i handling) och möjligheter att upptäcka och utforska. Inte minst lyfts fantasins makt i filmen. Den som kan fantisera kan även med inbillningskraft föreställa sig "något som inte är". Genom fantasin kan man skaffa sig erfarenheter utanför sig själv. Med dessa förvärvade kunskaper kan man styrka sin empatiska förmåga. Lek är därför på riktigt. Inte bara en fråga om välbefinnande för stunden utan något som tränar demokrati.
På det hela taget är lek viktigt därför att det är samhällsförändrande. Leken formar oss och vi formar samhället. Med empati och tillit bygger vi ett tryggare och mer välmående samhälle. Lek stärker demokratin då medborgarna känner sig delaktiga och litar på sina medmänniskor.
I lek övar vi rörlighet, för att klara av ett föränderlig samhälle. För det förändras oavsett vad vi vill. Vad vi kan göra är att röra oss med den för att bättre kunna påverka riktningen.

Vad jag tar med mig från filmvisningen är hur den vuxna rollen har betonats som viktig för barns lek. Jag är något kluven till detta. Vuxna har såklart ett ansvar att skapa förutsättningar för barns lek. De får inte heller glömma sin egen förmåga att leka. Men barn och vuxna leker som regel lite olika. I filmen ser vi bland annat några lekövningar som endast vuxna gör. De utstrålar glädje och det är befriande att se, men till skillnad från barnens egna fria lek sker de vuxnas lek utifrån instruktioner, det är en yttre styrning. För det som jag anser kan vara risken med att barn och vuxna leker, är att vuxna styr, mer eller mindre medvetet. Att vuxna har kontroll och inspirerar är inte fel, men jag anser att det handlar om olika typer av lek. Jag tror att det är få vuxna som äger förmågan att leka som ett barn. Om inte annat riskerar vi alltför mycket bry oss om vad andra vuxna kan tro om oss. Tricket som jag ser det är att leka mycket. Barn som leker med andra barn, barn som leker med vuxna och barn som ibland leker själva.
Tillit handlar om mod. Att i lek våga lita till andra och sig själv, och i det utmana och utmanas. Till sin hjälp har man sin fantasi. Mitt kritiska öra tyckte dock att man i filmen lade lite väl mycket fokus på den vuxne rollen. Barn är trots allt de som är experter på lek. Troligen för att de har ett öppnare sinne för det fantastiska, och inte är lika färgade av de fördomar och förväntningar som kommer med ålderns erfarenheter. Det är viktigt att låta barnen förstå detta och även att visa att vuxna också kan leka. Vi vuxna får istället skaffa oss expertisen att skapa de bästa förutsättningarna för lek. Lek får däremot inte bli instrumentell. Oavsett hur mycket pedagogiska vinster vi ser. Lek förutsätter nämligen lusten till lek, trygghet och frivilligt deltagande. Det handlar om att ge barn de förutsättningar som stärker deras förmåga att klara av en föränderlig värld. Att med empati mota misstänksamhet, att med mod se olikheter som tillgång och med fantasi skapa kreativa lösningar på problem och konflikter. 


Vi som tittade på filmen och efteråt samtalade om den var överens om lekens värde. Vi samtalade om vad filmen förmedlade och delade olika erfarenheter av lek. Men kanske att jag som är barnkulturvetare hade velat höra mer om barnens egna förväntningar och upplevelser.
Med Lars H Gustafssons kloka ord i bakhuvudet tänker jag att vi kan göra världen mer fredlig. Det handlar om barns rätt till lek. Det vill säga att barns lek respekteras, att den ges ordentliga förutsättningar i tid och rum, och att det är vägen till trygghet, kreativitet och fred. Tillitsverket visar att de vill vara med och påverka utvecklingen i den riktningen, och jag hoppas att många får tillfälle att se filmen.
 Om du är mer intresserad av tillit kan du lyssna på Filosofiska rummet i P1 om Tillit (länk) ,  på Tillitsverkets podd (länk) med Manne af Klintberg som gäst, eller så kan du kolla in Tillitsbarometern (länk)

lördag 12 december 2015

Varför gör vi det vi gör? Och ska vi göra det vi gör?

Det här blogginlägget är en del av Martina Lundströms #stafettjulkalender 2015. Hela stafettjulkalendern kan du hitta i Martinas blogg Mötesplats för lärande

485 000 barn går i förskola i Sverige, enligt siffror från 2014 i Skolverkets statistik.  I förskolans verksamhet har vi en gemensam läroplan att förhålla oss till. Tolkningen av den kan göras på många olika sätt. Men trots att tolkningsmöjligheterna är stora, så ser verksamheterna ändå förhållandevis lika ut på många förskolor. Anledningen är att vi utgår från gemensamma föreställningar om hur det är eller borde vara i förskolan. Dessa föreställningar kallas för diskurser, och ”hålls ihop” av de normer som finns i samhället. Och inom förskolan som institution. 

För att vi som arbetar i förskolan ska kunna skapa en förskola där alla människor har en given plats – inte bara de som passar in i en förutbestämd mall - så måste vi ha ett normkritiskt förhållningssätt. Det innebär att vi måste vända blicken mot oss själva, och de val vi gör. Vilka val gör vi i vårt pedagogiska ledarskap? Gör vi dem enbart utifrån våra egna föreställningar om världen? Gör vi de val vi gör av ohejdad vana och brist på reflektion? Och hur kan vi säkerställa att tankar om världen som skiljer sig från våra egna får ta plats i förskolan? 

Att ha ett normkritiskt förhållningssätt innebär att synliggöra alla de normer som finns runt om oss, och reflektera hur de påverkar de val vi gör såväl i vårt yrkesutövande, som i livet i övrigt.

Ett normkritiskt förhållningssätt är bland det allra viktigaste vi behöver anta, för att kunna möta alla barn för dem de är och vill vara. Jag vill därför lyfta vikten av att dyka in i en hel litteraturgenre: böcker som behandlar just detta viktiga ämne, normkritik.

Jag vill lite kort lyfta några axplock på böcker ur genren. Självklart finns det många andra bra och viktiga böcker.  (Lämna gärna en kommentar om du har tips på någon annan bra bok som du själv har läst!)

Bild: Marie Kassman, lånad från Lärarnas Nyheter
Normkreativitet i förskolan – om normkritik och vägar till likabehandling (2015) Karin Salmson, Johanna Ivarsson, Emili Svensson

Boken är tätt kopplad till förskolans arbete, både i teori och praktik. Den är lättförståelig och ger konkreta tips på hur man kan lyfta likabehandlingsarbetet i både barn- och personalgrupp. 

En rosa pedagogik  (2010) 
Hillevi Lenz Taguchi, Linnea Bodén & Kajsa Ohrlander (red.)

I boken skriver ett stort antal forskare, förskollärare och lärarstuderande om vad jämställdhetsarbete i den svenska förskolan handlar om. De presenterar sina studier och tankar och hur man kan utmana arbetet vidare. 
            
Anna bråkar – att göra jämställdhet i förskolan (2011)         
Christian Eidevald

Genom teori och praktiska exempel belyser Christian Eidevald hur arbetet med genuspedagogik ser ut idag, och hur det har sett ut tidigare.  Han skriver att den största utmaningen är att som vuxen bli medveten om sina förväntningar på barn, då det till stor del bestämmer hur barnen uppfattar sina möjligheter att vara. Vuxnas förväntningar blir ”rätt sätt” att vara, istället för ett sätt av många. 

Bångstyriga barn (2013)
Klara Dolk

Klara Dolk har undersökt vad som sker i relationen mellan barn och vuxna när barn inte gör vad som förväntas utifrån vuxnas normer. När barn inte gör vad som förväntas är det ett uttryck för motstånd, och det ses ofta som gnälligt och besvärligt och förändrar sällan den pedagogiska verksamheten. Men ju mer barn gör motstånd mot normer och värderingar, desto mer synliggörs de. Med ett normkritiskt förhållningssätt ger motståndet oss möjlighet att fundera över hur vi kan arbeta med normerna

Intersektionalitet (2005)
Paulina de los Reyes & Diana Mulinari 

Om man ytterligare vill fördjupa sin förståelse kring de normer som påverkar oss vill jag rekommendera att läsa om intersektionalitet. Ett intersektionellt perspektiv sätter fokus på maktkonstruktioner, med utgångspunkt i samhällsstrukturer, institutioner och aktörer och hur de påverkas av varandra.  

-----
Det här blogginlägget är en del av Martina Lundströms #stafettjulkalender 2015 Hela stafettjulkalendern kan du hitta i Martinas blogg Mötesplats för lärande

söndag 25 oktober 2015

Förskoleakademien, 2015

I veckan tillbringade jag en dag omgiven av ett hundratal personer med intresse för förskolans praktiker - professorer, lektorer, doktorander, blivande förskollärare, praktiserande förskollärare, utvecklingsledare, förskolechefer...  Anledningen var att Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet anordnade Förskoleakademien 2015, en dag med öppna föreläsningar kring forskning och utbildning inom förskola. Syftet med dagen var att skapa en mötesplats för akademien, förskollärarutbildningen och "fältet" och innehöll föreläsningar, seminarier och workshops.

Tre föreläsningar var gemensamma för deltagarna: Hillevi Lenz Taguchi - Vad är akademisk professionssutveckling; Ingela Elfström - Utforskande arbetssätt i förskolan och högskolan; samt Anne-Li Lindgren - Vad är kvalitet i förskolan, ur ett europeiskt perspektiv?

Om akademisk professionsutveckling
Professor Hillevi Lenz Taguchi, tillika dagens moderator, inledde. Hennes halvtimmeslånga föreläsning rörde sig kring teori och praktik. Hon visade ett foto på två barn som undersöker vatten, pinnar och stenar och frågade: "Vad är det barnen lär sig här?" Lenz Taguchi berättade att studenterna intuitivt brukar svara: "Barnen lär sig med kroppen. Barnen skapar sig alltså sin egen teori, såväl kognitivt som kroppsligt, genom undersökandet.

Lenz Taguchi nämnde också olika teorier kring lärande och omsorg, vilka påverkar hur man förstår förskolepraktiken och hur man agerar i sitt lärarskap. Såväl teorin som praktiken måste bli mer tydlig i utbildningen, menar hon. De behöver sammanvävas mer. Allt diffust, som drar åt tyckande, måste bort.


Förskollärarutbildningen på Stockholms universitet strävar efter att ge studenterna erfarenheter av många olika teorier, metoder och praktiker. Samtidigt som det finns en profil kring utforskande lärande och pedagogisk dokumentation.

Lenz Taguchi uttryckte slutligen ett tydligt barnperspektiv, ett etiskt förhållningssätt som förskollärarutbildningen ställer sig bakom: Det som brukar kallas för barnism (childism), utifrån exempelvis John Wall, 2010.

Om utforskande arbetssätt
Ingela Elfström,  universitetslektor, tog sedan vid och berättade hur ett utforskande, experimenterande och transdisciplinärt arbetssätt ser ut inom förskollärarutbildningen. Syftet är att ge studenterna verktyg som de senare kan använda i arbetet tillsammans med barnen i förskolan.  Det utforskande arbetssättet kopplas i studenternas arbete ihop med estetik och tas vidare till hur man kan planera aktiviteter som fördjupar och vidgar det barnen redan håller på med.


Elfström gav bland annat exempel på fältstudier som studenterna genomfört kopplat till begreppet estetik. En grupp studenter hade sett en klassisk lunchkonsert i Klara kyrka, i närheten av Stockholms central. Fältstudien satte igång tankar hos studenterna: "Kan man ta med förskolebarnen på det här? Vad signalerar kyrkorummet? Skulle de tycka om musiken? Och hur skulle de reagera på uteliggare och narkomaner som uppehåller sig utanför kyrkan?" Studenternas frågeställningar rörde sig alltså inte bara kring de estetiska uttrycken, utan kom att vidgas till etiska och samhälleliga aspekter och hur man som förskollärare förhåller sig till dessa i sitt arbete i förskolan.

Om kvalitet i förskolan
Professor Anne-Li Lindgren utgick från Early childhood care: working conditions, training and quality of services (Eurofound 2015), en sammanställning av ett antal europeiska studier kring kvalitet i förskolan, vilken beställts av EU. Studierna visar exempelvis starkt stöd för fortbildning i förskolan, via reflektionsgrupper.


Men Lindgren lyfte också svårigheter med denna typ av studier. Vad är det egentligen som mäts? Och med vilka verktyg? Är kvalitet i svenskt perspektiv samma som i andra länder?  Vad innebär det att samtala om kvalitet i förskolan? Ur vems perspektiv bedöms kvalitet? Och för vilka syften? Var finns rösterna hos dem som inte hörs? Och hur förhåller vi oss utifrån kritiska röster? Lindgren nämnde exempelvis Dahlberg, Moss och Pence bok "Från kvalitet till meningsskapande" (2014), som ur ett kritiskt perspektiv diskuterar begreppet kvalitet. Tre studier i sammanställningen var svenska, men Lindgren menar att man drar mycket på dem i resultatet. Det var också fler kvalitativa studier än kvantitativa med, men dessa anses inte vara riktigt tillförlitliga. Studien föder många frågor...

Lindgren lyfte också tankar kring hur barnperspektivet ser ut i forskningsstudier över lag. Studier kring kvalitet skrivs oftast av vuxna om barn och Anne-Li Lindgren frågade: Varför inkluderas inte barn i denna forskning? Är det över huvud taget möjligt? Och vad är egentligen kvalitet för barn? Är det samma som för vuxna?

Många perspektiv
Jag tyckte att det var fantastiskt att fullkomligt få bada i didaktiska begrepp och djupgående reflektioner kring förskola, ur många olika perspektiv.  Jag har länge känt att jag skulle vilja fortsätta fördjupa mig inom akademien. Det begäret mattades inte precis av under denna dag... 

söndag 18 oktober 2015

Skev syn på leksaker?

Har ni någonsin hört någon klaga på cyklar, som om att de vore dåliga för barn? ”Man kan ju bara cykla på den! En cykel är en cykel - de lämnar inte mycket åt fantasin.” Men cykeln är ju framförallt ett transportmedel. Vad cykeln gör, är att den tar cyklisten till olika platser. Dessutom kan den faktiskt förvandlas till både hästar och motorcyklar i barns lek.

Jag hör emellanåt att många leksaker inte erbjuder barn någon utmaning att själva fantisera. När någon säger så tänker jag att det låter lite som om dessa ting vore färdigfantiserade. Blir lek med leksaker som föreställer något en undermålig lek? Det verkar som om att man ser barn som lata, och att de inte orkar bry sig om att fantisera. Och vi vet ju hur viktig fantasin är för oss.

Leksaksindustrin kan kritiseras för att utgå från könsstereotypa mönster, vara kommersiell eller sakna miljöengagemang. Men ska vi kritisera barns förmåga att fantisera? Visst kan den behövas utmanas. Vi måste dock förstå att fantasin endast är gränslös i teorin. Till exempel Lev Vygotskij påpekade att vi måste ha något att utgå ifrån. När vi fantiserar behöver vi någon typ av råmaterial att bearbeta, något att fantisera om.

Jag upplever att många barn tycker om att leka med leksaker, därför att många av dem är förknippade med berättelser. Det kan exempelvis handla om hjältar, i historier där det goda står mot det onda. Det kan också handla om animerade fordon, eller andra figurer som måste lösa problem och konflikter. Något som uppenbarligen engagerar många barn och stimulerar deras leklust.

Även om leksaken är en superhjälte från en annan planet, eller en docka som ska kläs moderiktigt, så är den ändå bara något att bygga fantasin på. Leksakerna är, liksom cykeln, starten på en resa. Hur kreativ leken blir beror ju på barnets lust att leka och om barnet har frihet att utveckla leken. Barns lek idag ska inte jämföras med svunna tiders barndomar, där kottar kanske var det roligaste man kunde leka med.

Många verkar förespråka pinnar som den perfekta leksaken. Möjligheterna tycks vara oändliga. Pinnarna kan förvandlas till svärd, trollspön, slevar och många andra saker som en påhittig hjärna förmår. Jag är också förtjust i pinnar. Vi har ju till och med en pinne i vår Barnkulturenlogga. Men föremål som är öppna att förvandlas till vad helst man vill, så som pinnar, stenar, filtar med mera, är inget som ska ställas mot andra mer definierade leksaker. Det är i variationen som fler möjligheter till olika lekar ges

Det finns ju dessutom en debatt om att vissa leksaker förmedlar skeva ideal, att en del dockor har kroppar som inte är realistiska. Men min uppfattning är att barn är kompetenta att se att det handlar om leksaker. Däremot kan man tala om mönster i samhället där begränsade och stundom förfalskade ideal prånglas ut.

Om man är orolig att barn påverkas av leksaker, och vill ge dem tydliga förebilder, tänker jag att det viktigaste är att själv vara en förebild. Är du som förälder eller pedagog nöjd med dig själv? Eller klagar du din vikt, och att inga kläder passar? Se över dina egna vanor och fråga vilka förväntningar du har på dig själv, såväl som på de barn som befinner sig i din närhet. Föräldrar behöver ta ansvar för sina barn – genom att exempelvis inte köpa film och dataspel med femtonårs åldersgräns, till en åttaåring.

Här har någon varit kreativ och gjort om dessa dockor, så att de motsvarar ett sundare ideal: Länk

Men viktigast av allt: Lyssna på barnen, och var nyfiken på vad som intresserar dem!